Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De går uppför skidbacken

De är ute efter ordentlig motion.
Därför åker en grupp västeråsare varje år i oktober till Romme Alpin och bestiger backen.
Och det har de gjort i tolv års tid.

Annons

Staffan Söderholz heter mannen bakom initiativet.

– Att gå uppför och nedför en backe är ju bra motion. Vi åker alla skidor, det blir väl en 25 dagar om året som man tar sig ut i skidbackar, säger han.

Med sin fallhöjd på 250 meter är backen i Romme Alpin den högsta som finns någorlunda nära Västerås.

– Därför blev det den. Många som hör att vi gör det här tycker att det är idioti, och av vissa får man reaktionen att det är rätt häftigt. Men 90 procent tycker att man är en idiot.

Oavsett vilket vandrar västeråsgänget på varje år.

Strax efter tiosnåret på söndag morgon kliver de ur sina tre bilar och gångstavar börjar plockas fram.

– Vi är inte de enda som brukar vara här. Det är mycket skidfolk som är här samtidigt. Ett år såg vi en landslagskille som var här och sprang. Men jag har glömt bort vad han heter, säger Staffa.

Men just nu är de själva.

Den här gången är de nio stycken, eftersom två är sjuka.

Christian Jönsson har tagit med sig sin mountain bike, då han även har tänkt cykla sig uppför backen, men än så länge får den stå kvar på biltaket. Först blir det en vända till fots.

Regnet duggar kluvet fram och tillbaka lite lätt. Några i gänget huttrar och tar fram sina termosar.

– De bästa med de här tripparna är fikat. Det blir fika efter varje runda, säger Staffan.

Att ta sig uppför backen och sedan ned och runt tar ungefär en timme.

– När man är längst upp måste man ha stavar, annars trillar man baklänges eftersom det är så brant. Men det är ändå svårare i nedförsbacken, som brukar ta dubbelt så lång tid som vägen upp, förklarar Staffan.

Vissa vill ha det lite jobbigare, och för dem är det vikt på ryggen som gäller.

Så medan övriga laddar med kaffe och bananer, fyller Christian Jönsson sin ryggsäck med stenar från grusgången.

– Jag vet inte riktigt hur mycket det här väger, jag fyller lite på måfå efter vad som känns bra, säger han och sträcker fram ryggsäcken för viktbedömning.

Den är inte lätt.

Själv har Staffan Söderholz tagit med sig eget grus. Han har ett hus i Ängelsberg utanför Fagersta och har gjort det till en tradition att fylla ryggsäcken med ängelsbergskt grus.

– När vi har gått färdigt brukar jag hälla ut det här. Så man kan nog påstå att jag har bidragit till säkert 100 kilo grus här genom åren.

Fem timmar är den avsatta tiden till den årliga motionsresan i Romme Alpin, och det blir lika många vändor i backen.

– När vi väl är hemma på kvällen brukar man skaka som ett asplöv eftersom så mycket energi har gått åt.

Innan det bär av uppåt ser sig Staffan omkring och konstaterar att det inte längre finns några bänkar att sitta på under fikandet.

– Det fanns sådana förut, de borde man ställa tillbaka. Sen tycker jag också att folk här uppe borde starta en lokal förening som gör det här.