Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Därför kan Wallström inte erkänna folkmordet

I dag är det på dagen hundra år sedan det brutala folkmordet på kristna minoritetsgrupper i det Ottomanska riket inleddes.

1915 präglades av ett blodbad. Var man kristen så skulle man dö. Ett slagord för folkmordet, som också är talande för den brutalitet som användes, var ”Inga huvuden skall sitta kvar på deras kroppar”. Antalet döda beräknas vara från 1,3 till 2,5 miljoner människor.

Folkmordet var ett resultat av en hårdför turkisk nationalism. Med en medveten politik rensade man ut de kristna minoritetsgrupperna för att skapa en homogen turkisk nationalstat.

Assimilering - eller utplåning.

Att denna historia berättas är viktig. Man känner igen retorik och resonemang från dagens högerextremister och bör hålla i minnet att konsekvenserna av nationalism kan leda till ödesdigra motsättningar mellan människor.

En konsekvens av det förtryck som kristna minoriteter i Turkiet utsattes för är att majoriteten av de spillror av armenier och assyrier som överlevde folkmordet i dag lever i andra delar av världen än Turkiet. 150000 ättlingar till folkmordets offer bor i Sverige.

Utanför Turkiet är det naturligt att referera till händelserna som utspelade sig för ett sekel sedan som ett folkmord. Men i Turkiet leder tal om folkmordet till fängelsestraff. Den turkiska staten har sedan folkmordets slut förnekat dess existens och den försöker genompåtryckningar få andra länder att göra detsamma. Det är som om att Tyskland inte skulle ha erkänt Förintelsen!

Det kommer att krävas att Turkiet gör upp med sin nationalmyt för att kunna påbörja en försoningsprocess. Landet är tyvärr långt ifrån detta; när påven under påskmässan i Peterskyrkan tog upp folkmordet 1915 som nittonhundratalets första folkmord svarade Ankara med att plocka hem sin ambassadör från Vatikanen. I officiella uttalanden meddelade regeringen att man var chockad, förvånad och djupt sårad över uttalandet.

Turkiet agerar som en förorättad fyraåring! Uttalandet säger något om hur långt det är till förlåtelse och försoning mellan de utsatta grupperna och den turkiska staten.

Ytterligare ett problem är att många turkar i dag, på grund av den Turkiska statens propagandaapparat, inte har en aning om att händelserna skett. Historieböckerna berättar inget om detta.

Riksdagen erkände folkmordet 2010. En splittrad alliansregering följde inte upp det riksdagsbeslutet, till oppositionens förtret. FP och KD ville erkänna medan M, framför allt via utrikesminister Carl Bildt (M) var hård motståndare till detta. S gick ut med sin besvikelse över regeringens uteblivna erkännande och sa att även om alliansregeringen inte accepterade och genomförde beslutet så skulle en framtida S-regering med självklarhet göra så.

Eftersom också MP sedan flera år antagit att man ska verka för ett erkännande borde saken vara okomplicerad. Så varför har vi då ännu inget erkännande utan i stället vaga formuleringar från utrikesminister Margot Wallström (S)?

Det stavas diplomati. Här måste man prioritera strategiskt för att långsiktigt vara en vinnare.

2006 var även M:s dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt för ett erkännande. När han sedermera blev statsminister bytte han position. När riksdagen klubbade sitt beslut ringde Reinfeldt och Bildt sina kollegor i Turkiet och beklagade det skedda.

Sverige har varit Turkietvännen nummer ett i förhandlingarna om EU-medlemskap sedan start. Erkänner regeringen folkmordet kommer den upparbetade relationen med det turkiska styret att försämras.

Den nuvarande regeringen måste vara marginellt sugen på att ägna mer av sin tid och kraft åt symbolpolitik (och dess efterspel). De har visat prov på detta i Palestina- och Saudifrågan och borde nu vara mer benägna att agera snarare än att hålla på med plakatpolitik.

Svensk utrikespolitik är ofta att agera bakom kulisserna och fokusera på tyst diplomati för att långsiktigt driva sin politik i rätt riktning, snarare än populistiska kortsiktiga vinster.

Turkiet skulle vinna på att bryta sina kvarvarande tabun kring Folkmordet 1915. De borde verkligen göra upp med sin historia och öppna upp för en demokratisering. Men president Erdogans Turkiet blir allt tyvärr allt mer auktoritärt; det finns inga garanterade fri- och rättigheter för medborgarna och minoriteter är även idag förtryckta.

Men kommer regeringen att äventyra det långsiktiga arbetet att få med Turkiet i freds- försonings- och frihetsorganisationen EU genom ett erkännande?

Nej, det är inte troligt att regeringen i brådrasket kommer att erkänna folkmordet. Till tröst behöver det likafullt inte betyda att de inte arbetar dedikerat för ett mer demokratiskt Turkiet som så småningom själva inser det tokiga med att inte hantera sitt smutsiga förflutna.