Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Där enfalden går armkrok med omtanken

Annons

BARDSTOWN, KENTUCKY. Korsar åter Dixie-Mason Line och hamnar down south.

I södern.

I Dixieland.

I den gamla konfederationen.

Aldrig mår gamle Tut-Bjurre bättre.

Jag var på väg att skriva att det är som att komma till Ovansiljan, till exempel trakterna kring Orsa, för det finns likheter och Kalle Moraeus kan mycket väl ses som en ställföreträdande Al Green och Janne Bäckman som en kortare Elvis, men ändå inte.

Sydstaterna liknar egentligen inget som är känt i den övriga världen och är svårare än allt annat i Amerika att få grepp om.

Inskränktheten, intoleransen, enfalden, paranoian, misstänksamheten mot allt som är annorlunda och den regelrätta rasismen finns överallt – men den går helt paradoxalt hand i hand med den mest frapperande generositet, gästvänlighet, omtanke om andra, artighet och älskvärda värme jag någonsin stött på.

Och var man än vänder sig är själva luften, själva atmosfären, mättad med något som inte låter sig beskrivas men som jag väljer att kalla själ och som med lite receptionsförmåga går att spåra i allting:

I de fuktiga träsken i Louisiana och i the rolling hills i Kentucky, i South Carolinas bbq-såser och i Arkansas friterade kycklingvingar, i Tennessee Williams och John Kennedy O' Tooles mustiga litteratur, i bourbon-whiskeyn och Lone Star-ölen, i den ljumma vinden som blåser över en gisten veranda i Georgia och i hettan som vibrerar över de vajande bomullsfälten i Mississippi.

För att nu inte tala om musiken. Det är ingen tillfällighet att nästan all musik jag verkligen älskar , all musik som verkligen rymmer just själ, har uppstått  här – ofta i ljuvliga korsbefruktningar: Jazz i New Orleans, blues i Mississippi, zydeco i västra Louisiana, rock 'n' roll och soul i Memphis, country och honky tonk och bluegrass i Nashville, Kentucky och de blå Appalacherna...

Den här gången störtar jag och min kompis Martin runt på vindlande skogsvägar mellan bourbon-destillerier i det inre av Kentuckys kulliga landsbygd och den där paradoxen är med oss hela tiden.

Vi vet att dom kan komma ut och skjuta oss om vi backar för långt in på ägorna när vi ska vända vid en isolerad bondgård och på domedagsskyltarna vid vägrenen utanför Younger Creek jämförs abort med mord.

Men när vi stått i den förunderliga doften av majswhiskey som jäser i ekfaten på Maker's Mark-distelleriet i en verklig avkrok i skogarna bortom Loretto och styr tillbaka mot Bardstown medan Carter Family sjunger om "River of Jordan" på bilstereon tränger magin undan obehaget.

Södern, baby.

Den är komplicerad – och underbar.

Annons