Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dalfolket bär sina kristna traditioner på utsidan – Mikael Mogren läser boken om biskop Claes-Bertil Ytterberg

Biskop Mikael Mogren har läst Pelle Söderbäcks biografi om företrädaren Claes-Bertil Ytterberg och funderar över kyrkans framtid.

Annons

Det är märkligt hur geografin sammanfaller med teologin när det gäller Västerås stift. Längst i norr är det kalfjäll och där finns Idre sameby. Hos befolkningen på de stora vidderna har naturen alltid funnits med i upplevelsen av det gudomliga. Längre ner i stiftet finns kopparfyndigheter med Falun som centrum. Där växte under 1700-talet och 1800-talet fram en folklig kyrklighet där individerna själva förvaltade sin kristna tro med kyrkans högtider och gudstjänster som ram. Den spred sig snabbt till Siljansbygden och där lever den kvar i form av högt deltagande i kyrkliga handlingar och gudstjänster, särskilt på kyrkhelgerna. Kring Siljan finns det jordbruksmark som sedan medeltiden inte har kunnat försörja sin befolkning. Därför har Siljansbygden i århundraden varit en kombination av att arbeta på annat håll och på samma gång behålla gammal kultur och språk hemmavid. Det syns på folkdräkterna i vilken period på kyrkoåret vi befinner oss. Dalfolket bär sina kristna traditioner på utsidan.

Det är något helt annat i bruksbygderna i Västmanlands län, södra Dalarnas län och norra Örebro län. Hit kom industrialiseringen tidigt och kyrkan framstår fortfarande som en del av det gemensamma och allmänna tillsammans med kommunen och landstinget. I det personliga kan det vara tystare. Den kristna tron skyltar man inte med i gammal svensk arbetarkultur. En som vet vad han talar om är Claes-Bertil Ytterberg. I tjugo år var han biskop i Västerås stift, även om det självklara hade varit om han hamnat på grovplåtsavdelningen på Surahammars bruk, likt far sin. Claes-Bertil säger det rakt:

- En västmanlänning bär inte sin tro på utsidan.

Så lyder titeln på den biografi som Pelle Söderbäck har skrivit om sin gamle stiftschef. Söderbäck var i många år nära medarbetare med Ytterberg, och känner honom väl. Båda känner de Sura, och har vuxit upp där.

Det var starka ekonomier i de svenska bruken när Ytterberg och Söderbäck växte upp. Flera av Sveriges rikaste kommuner låg i Bergslagen och det var expansion och framåtanda i luften. Under loppet av några år – särskilt på 1970-talet- släcktes väldiga industrihallar och vattenpumparna stängdes av i gruvorna. Avindustrialiseringen slog hårt mot de regioner i Europa som var beroende av gruvnäringen: Wales, Vallonien, Lorraine, Ruhr, Transsylvanien, Bergslagen. Överallt gapar vattenfyllda gruvhål där de stora bolagen har sagt upp sina arbetare.

Claes-Bertil Ytterberg vigdes till biskop 1988. När Mariann och han flyttade in med barnen i biskopsgården, var det många som kände att med dem kom en ny tid. Ytterberg tillträdde mitt i ett historiskt skifte där det svenska samhället höll på att förvandlas. Det svenska folkhemmet stod närmast inför sin avveckling. Länge hade hela Sverige fungerat som ett stort brukssamhälle där ledningen, och i det här fallet staten, försåg invånarna med vård, skola och omsorg. På 1980-talet tog nyliberalismens ideologi alltmer över rollen som statsideologi med konkurrens, upphandlingar, lönsamhet och privatiseringar som de nya modeorden. Ytterberg blev en viktig röst i den förändringen eftersom han alltid pekade på den utsatta människan. Han såg inte till lönsamheten utan till den människa som hamnar i kläm när samhällsideologin förändras och de bärande institutionerna ska privatiseras. Med sin slagfärdighet talade han i rubrikform om ett samhälle som bara kan visa sin storhet i behandlingen av sina minsta.

Ytterbergs solidaritet med alla utsatta var en del av en internationell utveckling. Under de 800 första åren av kyrkans historia var kristenhetens kärnområden utanför Europa. De stora kristna regionerna var Öst- och Nordafrika, främre Asien och Mellanöstern. Sedan vikingatiden då kristnandet av Skandinavien tog fart, hade vi vant oss vid att Europa och kristen tro liksom hörde ihop. Europa framstod under mer än ett årtusende som den kristna kontinenten från vilken kristen tro strömmade ut över världen: Det var åtminstone européernas egen självbild under lång tid.

Under 1980-talet övergick tyngdpunkten i världskristendomen till att inte längre ligga i Västvärlden, utan utanför den. Kristendomen hade blivit solbränd och Afrika och Asien har därefter varit de världsdelar som har de största och snabbast växande kristna invånarantalen. Det var en av de stora världsförändringar som skedde under 1900-talets slut. Just då, blev Claes-Bertil Ytterberg vald till biskop i Västerås stift.

Före dess hade den europeiska kristenheten ofta universella anspråk och många tyska, engelska och även svenska stjärnteologer hade beskrivit den kristna tron som evig och likadan i alla tider. Från 1980-talet formulerades kraften i kristen tro allt mindre av europeiska akademiker. I stället började det talas om kontextuella teologier som utgick från människors speciella erfarenheter. Uppfattningen att ingen teologi existerar utan sitt sammanhang växte sig stark under det sena 1900-talet. Det blev kraftfullt med Latinamerikas indianer som kunde berätta om det största folkmordet i världshistorien, nämligen utrotningen av deras kulturer, och att Kristus hela tiden hade stått på deras sida. Kampen mot apartheid i Sydafrika drevs på Bibelns grund, liksom den kristna feminismen som började lyfta fram de glömda kvinnorna i Bibeln. Guds omsorg om de utsatta kom i centrum, utifrån att Gud väljer de svagas sida. Guds omsorg blev stommen i det som Claes-Bertil Ytterberg predikade under sin tid som biskop. Omsatt till svenska förhållanden framträdde han som en tydlig kritiker av den nyliberala världsordningen med dess privatiseringar av allmänna institutioner.

Samtidigt fanns han med i det internationella sammanhanget. Mocambiques anglikanska stift, Lebombo, hade haft kontakt med Västerås stift sedan 1970-talet. Nu blev Claes-Bertil Ytterberg personlig vän med biskop Dinis Singulane och de två stod i ett intensivt utbyte, inte minst genom alla ungdomar som sen dess har lärt känna varandra i de båda kyrkorna. Biskop Sengulane spelade en huvudroll i freden efter inbördeskriget i Mocambique. När ingen i samhället hade någon annans förtroende, klev den vänlige biskopen fram som en lyssnande och opartisk fredsmäklare och erbjöd mötesplatser för parterna som hade krigat mot varandra. Därefter fortsatte Sengulanes stift att ta ett betydande ansvar när freden till slut kom. Då gällde det att återanpassa alla de barn som blivit rekryterade som barnsoldater och som tvingats utföra grymheter som bara borde få finnas i barnförbjudna filmer. Efter kriget, när barnsoldaterna skulle återanpassas, organiserade prästerna kristna riter för att rena barnens hjärnor från allt det fasansfulla de upplevt. Därigenom räddades barnen till ett nytt liv med Kristus och i utbyte mot varje vapen de plockade fram ur sina gömmor, fick de en leksak.

Hemma i Sverige var det en stor händelse under Ytterbergs tjugo år som biskop att relationen mellan kyrkan och staten än en gång förändrades. Efter år 2000 är det inte längre civilministern som utser ett av de tre namn som stiftet har nominerat som biskopskandidat. Stiftet väljer numera biskop utan inblandning från regeringen. Även om Svenska kyrkan fortsätter att ha ett eget lagrum, så är den självstående gentemot staten. Däremot är Svenska kyrkan en del av samhället. I det som planeras för hela vårt samhälle ska kyrkan alltid räknas in, eftersom den är en väsentlig del av vårt samhälle.

Förändringar i omvärlden förändrar även kyrkans förutsättningar, och det gäller till exempel befolkningsökningen. Idag finns det lika många medlemmar i världens kyrkor som världen hade invånare på 1950-talet. Svenska kyrkan å sin sida, har lika många medlemmar som Sverige hade invånare på 1940-talet. Då fanns det sex miljoner svenskar.

När relationsförändringen genomfördes år 2000 var det två förhållanden som inte var förutsägbara. Det ena gällde det kyrkliga kulturarvet, som omfattar den bebyggelse som uppförts på den kristna trons grund under 1000 år. Där lovade staten att gå in och finansiera de antikvariska merkostnaderna. I övrigt har denna enorma fastighetskostnad hela tiden burits av medlemmarnas avgifter. Kostnaderna för byggnadsvård och fastighetsförvaltning har ökat snabbt sedan år 2000, men statens ersättning är fortfarande samma summa som slogs fast 1996. Beloppet har aldrig höjts trots att det handlar om nationens sammanhållande rotsystem, nämligen vår äldsta bevarade bebyggelse.

Det andra som ingen verkar ha förutsett på 1900-talet var näthatet. Det var inte möjligt att förutse omfattningen på de nötande attacker som drabbat Svenska kyrkan. De ständiga kampanjerna för att få människor att gå ur kyrkan har kostat stora belopp, eftersom medlemsintäkterna är kyrkans grundinkomst. Framför allt skär kampanjerna av ett tusenårigt band mellan det kristna kulturarvet och människors liv. Det grundfundament som hela vår kultursfär vilar på anfalls av affärsdrivande nätkampanjer. När Claes-Bertil Ytterberg tillträdde som biskop var kyrkans organisation solid som en gammal stabil myndighet. Det är klart att när medlemmarna ständigt uppvaktas med förbindliga erbjudanden om att lämna sin tradition, så får det följder för hela organisationen.

I nätkampanjernas tid är det viktigt att komma ihåg att biskop Ytterberg var ledare i en kyrka som finns både i det inre och i det yttre. Den yttre visar sig till exempel när vi tillsammans firar allahelgona, advent och jul, ber aftonbön, eller sätter fram adventsljusstakarna i fönstren. Där sker verksamheterna bland barn och unga, besöken på vårdhem och trygghetsboenden. Kyrkans yttre form rymmer hembesöket i barnfamiljen som just mist sin mamma, liksom det unga paret som står i risgrynsregnet efter sin vigsel. Den yttre kyrkan är kristen tro som syns och märks på utsidan.

Den yttre och den inre kyrkan är oskiljaktigt beroende av varandra: Den inre kyrkan är en öppning som det som är levande på riktigt och som vibrerar av Guds heliga närvaro. Den är hjärtats kyrka och det är därför den skimrar i människors hjärtan. Den kan ge modet att leva, utan att syns på utsidan. Det är hjärtats kyrka som Claes-Bertil Ytterberg genom hela sitt vuxna liv har gestaltat, och det har nått långt utanför Dalarna och Västmanland.

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift

Litteratur

Pelle Söderbäck

"En västmanlänning bär inte sin tro på utsidan"

Svenska kyrkan Västerås stift