Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vargflytt har kostat två miljoner

/
  • Vargparet har sövts ner och placerats i boxar för avfärd från Idre och transport mot Tiveden i Västra Götaland.
  • Vargtiken har flyttats och vandrat tillbaka norrut tre gånger. Klicka på bilden för en större version.

Hon har följts av hundratusentals svenskar det senaste året. Hon heter G82-10, är en varghona, och har kostat samhället omkring två miljoner kronor.

Annons

I november 2010 upptäcktes spåren efter en varg vid Stora sjöfallet i Lappland.

DNA-analysen av spillningen visade att det var en invandrad vargtik från Ryssland eller Finland.

Myndigheterna höjde på ögonbrynen. Här var något på gång. En varg med värdefulla gener, som kunde bredda den inavlade svenska vargstammen – det hade man längtat efter.

Men vart var hon på väg?

Hem igen åt öst? Eller söderut, till vargbältet i mellan-Sverige?

Svaret kom några månader senare - och då startade den mest omfattande flyttkarusell en varg någonsin hamnat i.

På ett år har den här vargen med sin ljusa päls och sin tapperhet sövts och flyttats tre gånger och vandrat flera hundra mil från sina utsläppsplatser.

Hon har flyttats - och vandrat tillbaka.

Hon har flyttats - och vandrat tillbaka.

Och hon flyttades också en tredje gång - och vandrade tillbaka.

I mars ifjol var vargtiken farligt nära en sameby i Jämtland - vilket gjorde att myndigheterna sövde henne, försåg henne med ett sändarhalsband och kördes till en plats i Kilsbergen utanför Örebro, där hon släpptes ut.

Nu kunde en hel värld, om man så vill, följa hennes vandring på nätet. Med någon dags fördröjning lades hennes positioner ut.

Men: frågan var om hon skulle stanna i de södra delarna av vargbältet, i den bitvis ganska svåra terrängen i Kilsbergen, bilda revir, hitta en partner, få valpar?

Nej, i stället startade hon därifrån en lång, lång vandring på mer än 100 mil, passerade genom flera vargrevir, gjorde en ordentlig sväng in i Norge, såg ut att vandra norrut, men så ändrade hon kurs, gick tillbaka och in i Jämtland igen innan hon återigen gick söderut och en tidig vårdag ifjol kom hon till trakterna av Idre.

Där tog hennes första långa resa slut.

Hon stannade kvar.

Sommaren gick och hon trampade in sitt revir och hon väntade på en partner.

Och han kom, från Fulufjället, och plötsligt fanns ett vargpar, som kunde ha gett den svenska vargstammen nya genetiskt värdefulla valpar.

Men så blev det inte.

Sensommaren kom och höstens första snö föll över myrar och fjäll i reviret som sträckte sig från Älvdalen i söder till Idre i norr, grovt räknat mellan riksväg 70 och gränsen mot Härjedalen.

Vargparet gjorde inget större väsen av sig. Tikens positioner lades ut på nätet med jämna mellanrum och följdes av tusentals människor.

Hon blev något av en rikskändis.

Men när de två vargarna tog några får och några renar kom de första skyddsjaktsansökningarna. Till slut kunde inte myndigheterna stå emot samernas krav - tiken och hennes hane skulle flyttas.

Idresamernas rädsla och oro för att vargarna skulle angripa renarna och skingra hjorden fick Naturvårdsverket att agera.

Men så här efteråt är frågetecknen många.

Den viktigaste:

Hade man kunnat arrangera så att vargarna fått vara kvar, det var endast revirets allra nordligaste del som gick in i renbeteslandet?

Ingen vet om frågan utreddes.

Men verkligheten blev att den värdefulla tiken och hennes partner flyttades en dag i december ifjol från en plats söder om Idre.

Några valpar blev det inte.

Den andra flytten gick till Tiveden i Västra Götaland. Man kunde andas ut i norra Dalarna.

Och återigen kunde hennes öden och äventyr följas på nätet.

Själv vandrade hon snabbt norrut igen. I början tillsammans med sin hane, men han blev efter i trakterna kring Karlskoga - tre, fyra dagar efter sin partner gick han norrut, valde en annan väg, gick in i Dalarna och i trakterna av Sälen tog spåren slut. Halsbandet hittades avskuret, med största säkerhet är han illegalt dödad, påkörd av en skoter och kanske ihjälklubbad.

Tiken passerade Dalarna på sin väg norrut. Hon rundade Siljan, men i stället för att gå tillbaka till Idre satte hon kurs mot renlandet i Jämtland.

Halsbandets signaler avslöjade henne – hon hade återigen kommit till en plats där hon inte fick vara.

Och ännu en gång sattes flyttkarusellen i gång.

För sista gången sövdes och flyttades hon.

Nu hamnade hon i norra Uppland och tiden är i början av februari.

Och nu händer något: veterinärerna upptäcker början till eksem runt hennes hals och beslutar att plocka bort sändarhalsbandet.

När hon släpps ur i sin bur utanför Östervåla kan ingen längre följa hennes vandringar. De som fanns på plats vid utsläppet säger att hon hade bråttom iväg.

Hon försvann snabbt in i skogen, la sig säkert någon dag att vila, men sen gav hon sig iväg igen.

Några rapporter om att någon sett den här målmedvetna, ljusgula vargen finns inte på några veckor. Kanske sneddade hon och tog en väg genom Dalarna igen, här har hon uppenbarligen trivts. Men hon måste se upp - vargreviren är många och en inkräktare, om än bara på genomresa, lever farligt.

Det går någon vecka till. Plötsligt kommer så rapporter: spillning har analyserats och det är den finskryska vargtikens och nu finns hon - ännu en gång - någonstans i Västernorrlands inland, inte särskilt långt från renlandet.

Flyttarna av vargtiken har kostat samhället nära två miljoner kronor.

Enligt Naturvårdsverkets beräkningar kostar själva flytten 300 000 kronor - per gång.

Det är kostnader för bland annat helikopter, transport till utsläppsplatsen, veterinär och annan personal som behövs.

Men för att kunna söva och flytta vargen behöver den lokaliseras.

Det sker främst genom spårning - både i terrängen och i luften.

Enligt myndigheterna kostar spårningen cirka 200 000 kronor – per gång.

– Kostnaden för en flytt av varg tas från Naturvårdsverkets ordinarie anslag. Vi har inte fått utökade resurser för detta, men regeringen har gett oss uppdraget att arbeta med genetisk förstärkning av vargstammen på olika sätt, kommenterar Ruona Burman vid Naturvårdsverket.

"Flyttvargen", som hon kallas, är landets viktigaste varg – i genetiskt syfte.

Det förklarar varför myndigheterna flyttat henne tre gånger i hopp om att hon ska stanna och välja en plats där hon får vara ifred, hitta en partner och föda valpar.

Men regeringen har också anvisat ytterligare åtgärder för att bredda vargstammen genetiskt. Exempel på det är utsättning av djurparksvalpar (kommer troligen inte att bli av i vår) och utsättning av vuxna vargar från Ryssland.

"Flyttvargen" kommer nu inte att sövas igen.

– En flytt innebär en belastning för vargen och forskarna har som etisk riktlinje att inte söva mer än tre gånger, säger Burman.

Nu följer myndigheterna noga vad som händer i området. River hon renar reses direkt krav om skyddsjakt från samerna.

Blir hon kvar i mellannorrland? Går hon norrut? Söderut, kanske tillbaka till sitt gamla revir i Idre? Ingen vet. Endast spillning kan avgöra var hon är - och hon vet att hålla sig undan, mycket få har sett henne i det fria.

Mer läsning

Annons