Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

SLUTREPLIK: Min älggryta är inte hyckleri – men matcholängtan ligger bakom ylandet efter att få skjuta fler vargar

Annons

Svar till debattartikeln "Att du äter älggryta talar inte mot jägarfientlighet - men för hyckleri" som publicerades i DT den 23/6:

Moilanen tycker att jag är en hycklare, som äter älggryta och mitt intresse för naturen beskriver han som ”rovdjursromantik”. Och det är så skruvat, ”utopiskt”, när jag köper grytbitar i affären så han orkar inte gå i polemik.

Att man inte orkar gå i polemik när de sakliga argumenten tryter är helt naturligt och det vore skönt om debatten tog slut där, men det blev lite för mycket personangrepp för att inte kommentera hans senaste replik.

Jag har inte köpt mina grytbitar utan jag har fått dem av älgjägare med en något mer nyanserad syn på vargen än den som Moilanen och vissa andra har. Och om man orkar tänka inser man förhoppningsvis att jag inte har älgjägare som främsta fiender.

Jag inser att man måste acceptera skyddsjakt på såväl varg som björn i vissa fall, men jag vill också understryka att det måste ske efter noggrant övervägande, med så säker identifiering som möjligt av de individer som förorsakar allvarliga problem.

Vad jag vänder mig mot är helt enkelt det årligen återkommande ylandet från vissa jägare om licensjakt på våra stora rovdjur med argumentet att de är för många. För många för vem?

För renskötare i Jämtland finns det uppenbarligen så många björnar att en viss avskjutning måste accepteras, men betyder det att man därför ska skjuta 100 björnar? Hela Jämtland kan väl inte vara renbetesland? Annars är det ganska magert med såväl varg som lodjur i vårt avlånga land.

Är det inte snarare så att vissa jägare vill ha bort konkurrensen när det gäller jakt på älg och i viss mån rådjur och att det är så himla macho att skjuta en björn, en varg eller ett lodjur? Man får åtminstone ”ståpäls”, för att citera Gunde Svan.

I Moilanens andra stycke finns dessutom några ord som är ett bra exempel på hans problem med att gå i polemik, det blir rappakalja i stället för sakliga argument.

Han beskriver hur ”människan håller tillbaka djurstammarna i vårt kulturlandskap med skogar och insprängda åkermarker och ängar”. Får man den idyllen genom att hålla tillbaka djurstammarna?

Har Moilanen aldrig njutit av att se en räv smyga längs dikeskanten på sorkjakt eller ett rådjur stående i skogsbrynet, eller varför inte en älgko betande på ängen med två underbart söta kalvar vid sidan av. ”Naturromantiker” må man kalla mig, det skäms jag inte för att vara.

Slutligen återigen frågar Moilanen vad jag har försakat. Jag har inte försakat någonting, men känner Moilanen till innebörden av ordet ifråga? Det passar inte riktigt in i sammanhanget!

Jan Olsson, naturvän från Avesta

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons