Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Golfbana granne med kyrkogård

/
  • Plats. Begravningsplatsen ligger mitt på golfbanan i Säter.  Foto: Berndt Norberg
  •  Foto: Berndt Norberg
  • Kors. De flesta gravarna har inga kors. Det är människor som begravdes i ensamhet och glömska.  Foto: Berndt Norberg
  • Läns. Den gamla fasta paviljongen tillåts sakta raseras utan att någon myndighet tycks kunna göra något åt det. De gamla gallren har bytts ut till moderna i Regionenheten som idag är ett rättspsykiatriskt centrum.  Foto: Berndt Norberg
  • Hus. Mindre hus med färre antal patienter byggdes upp kring det stora hospitalet.  Foto: Berndt Norberg
  • Grind. År 1951 bars den sista kistan in på begravningsområdet.  Foto: Berndt Norberg

Annons

Idag vilar ett lugn över platsen som inramas av en hög granhäck. Endast ett fåtal av gravarna har vita kors med namn, födelsedag och dödsdag. Utanför granhäcken pågår golfspel där sjukhusets kor och hästar en gång betade. Svinhuset är ombyggt till klubbhus för Säters golfklubb.

Den dramatiska tiden för det gamla "sinnessjukhuset" är över sedan länge. Området har ändrat karaktär och heter numera Skönvik. Men kvar finns historien om det stora sjukhuset och alla människor som hamnade där.

Det var en landsomfattande undersökning i början av 1900-talet som visade att det saknades 3 500 vårdplatser för psykiskt sjuka människor. Därför beslöt myndigheterna att bygga ett hospital utanför Säter som kom att kallas för den "vita staden". Det byggdes ett flertal storskaliga hospital över hela landet.

I Säter hade myndigheterna siktat in sig på området utmed sjön Ljustern. Genom ett markbyte med staten fick Säter kungsgårdens mark och bygget av sjukhuset kunde påbörjas. Året är 1911 när det "statliga sinnessjukhuset" stod färdigt. Kostnad: tre miljoner kronor. Hospitalet öppnade 1912.

Det nya sjukhuset hade plats för 800 patienter och gav arbete till 300 vårdare.

Patienterna klassades enligt principen: Slöa, opålitliga, lugna och snuskiga och fördelades på åtta stora byggnader. De sjukaste sattes bakom galler. Det här var långt före psykofarmakan och "vården" var i stora stycken tortyrlik. Den bestod bland annat av långbad för oroliga patienter. Andra arbetade med sjukhusets lantbruk eller trädgård.

De flesta patienterna satt inlåsta på sjukhusets avdelningar och tilläts promenader i någon av rastgårdarna som omgärdades med staket. Det uppfördes också mindre kaserner som rymde 20-30 patienter. Män och kvinnor hölls åtskiljda. 1912 uppfördes den så kallade "fasta paviljongen" eller "läns" där farliga patienter förvarades. Den hade sin motsvarighet i en liknande paviljong i Västervik.

Hospitalet hade en egen port till området med vakt. Personalen var uniformerad och "den vita staden" styrdes enligt egna regler. Närmast militära regler gällde inte minst för personalen som skulle vara på sina rum senast 23.00 om de inte fått "permission".

När psykvården reformerades på 1980-talet skedde en dramatisk minskning av antalet patienter samtidigt som Säter förlorade många arbetstillfällen. Borta är portvaktstugan och den fasta paviljongen. Många avdelningar inrymmer ny verksamhet och många hus har rivits. Men kvar finns en del historia för lång tid framöver både på kyrkogården och Mentalvårdsmuseet.

Mer läsning

Annons