Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De gick i kolarnas spår

/
  • Signal för Lantmäteriverket. Signalbergets namn är troligen ett sent påfund. Järnställningen på dess topp var antagligen ett märke som användes av Lantmäteriverket när de ritade kartor över området.  Foto: Staffan Westerlund
  • Tjära. En tjärdal känns igen genom att den ligger på en höjd så att tjäran ska kunna rinna av.  Foto: Staffan Westerlund
  • Utsikt. Från toppen av Tjärdalsberget ser man ända bort till Borlänge och Falun.  Foto: Staffan Westerlund
  • Vanlig men vacker. Jungfru Marie nycklar är en av våra vanligaste orkidéer. Detta exemplar växer på sankmark vid Tjärdalsbergets fot.  Foto: Staffan Westerlund
  • Ciceron. Gretas son Ulric Carlsson guidade sällskapet på de tre topparna.  Foto: Staffan Westerlund
  •  Foto: Staffan Westerlund
  • Vacker vy. Från Tjärdalsberget har man en vidunderlig utsikt. Härifrån syns Falu hoppbackar och vänder man blicken lite åt söder ser man Kupolen i Borlänge lysa vit.  Foto: Staffan Westerlund
  • På tisdagskvällen besökte Stora Skedvi hembygdsförening de tre topparna på Mörtberget, Signalberget och Tjärdalsberget. Bengt Karlsson tog emot vid Mörtberget där han har byggt en rastplats med fin utsikt. Innan sällskapet fick fortsätta avkrävde Bengt Karlsson en krumelur i sin gästbok av samtliga.  Foto: Staffan Westerlund

Annons

Runt om i terrängen på kan man hitta grunda kratrar övervuxna med blåbärsris och ljung. Det är lämningar efter så kallade resmilor, en kolningsteknik som infördes i Sverige av vallonsmeder under tidigt 1600-tal. Genom att veden förbränns under begränsad syretillförsel kolas den istället för att brinna upp.

I en resmila tändes milan från mitten, sedan vandrade kolningen utåt. Kvar blev den karaktäristiska kratern, eller kolbotten, sedan kolaren tagit hand om kolet.

Skogskolningen var en förutsättning för metallindustrin. Under 1800-talets senare del stod kolningen för 15 procent av Sveriges virkesförbrukning. Särskilt i Bergslagen var kolning en viktig binäring för bönderna.

Men redan under 1600-talet gjorde behovet av kol sitt avtryck i samhället. De inflyttade finnarnas svedjebruk ansågs konkurrera om viktig råvara med de allt mäktigare bruken. I allians med den växande stormakten Sverige, som behövde järn för sina krigsexpeditioner, kunde bruksherrarna manövrera ut svedjefinnarna.

Staten förbjöd helt enkelt svedjebruket. De marker där de bedrev sitt jordbruk tillföll järnbruken som gavs rätten att ta ut skatt av svedjefinnarna i form av kol. Många bröt mot svedjeförbudet, varvid de bötfälldes och blev skyldiga bruken ännu mer kol. Under en 200-års period förvandlades svedjefinnarna från fria bönder till kolartorpare helt i händerna på bruksherrarna.

Kolmilorna tillhör inte något avlägset förflutet. En modern variant är skorstensmilan från 1948. Röken från milan leds under marken och ut från en skorsten vid sidan av milan. Under andra världskriget framställdes träkol för att driva gengasbilarna och skogskolning pågick även en tid efter kriget.

Mot slutet av vandringen passerades även en gammal tjärdal. Hur ser man då skillnaden på lämningarna av en tjärdal och en kolmila? Det ligger ju bara lite kvarlämnat träkol på marken i båda fallen. Svaret är att en tjärdal måste ligga på en höjd så att tjäran kan rinna av och samlas upp i ett kärl.

Även tjära framställdes genom att hetta upp ved med begränsad tillgång till syre. Veden skulle vara kådrik, företrädesvis gamla tallstubbar. Som biprodukt fick man kol.

Tjäran användes framför allt för att täta båtar och så länge skeppen byggdes av trä var det en viktig svensk exportprodukt.

Vandringen anordnades av Stora Skedvi hembygdsförening och är årligen återkommande begivenhet. Under närmare 40 år leddes den av Greta Carlsson, men detta år fick hennes son Ulric det hedervärda uppdraget att guida i kulturbygderna kring Stora Skedvi.

Mer läsning

Annons