Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rättviksdansen inleddes med mystik

/
  • Skogsrået och Strömkarlen. Folklivsforskaren Sid Jansson berättade om sällsamheterna runt Styggforsen.  Foto: Christian Larsen

Annons

På måndagen var det Bodadag som ett inslag i Rättviksdansen. I Boda vävstugu visades vävning upp och ett par kilometer därifrån vid Styggforsen hade barn som vuxen samlats för att lyssna till Sid Jansson. Och vem vet, bakom ett träd inne i skogen kanske även ett väsen stod och spetsade sina öron?

- Styggforsen är en magisk plats, säger Sid Jansson.

Han berättar sägner om de olika väsen som sägs lura ute i skogarna. Historia efter historia fångar åhörarna som sitter tysta på mark och bänkar.

Enligt Sid är det här en trollös del av landet, men tro inte att skogen är tom för det.

- Rånder finns det gott om! Det är granna fruntimmer det.

Exempel på en rånda är Skogsrået eller Skogsfrun som hon också kallas. Sid beskriver de som vackra och karlfolkstokiga. Men det finns ett par detaljer som gör att de sticker ut från mängden.

- Hur vackra de än är så skiljer de sig från våra vanliga tjejer. De har hål i ryggen och på rumpan sitter svansen. De kan ha både rävrumpor och korumpor.

Boda har en stark spelmanstradition och där anar Sid att Strömkarlen kan vara inblandad. På torsdagar kan man gå till honom, räcka över sin fiol och efter tre besök har han spelat in en rejäl näckpolska till fiolägaren.

- Man kan spela den i elva repriser, men om man spelar tolv så kan dansarna inte sluta dansa och de som spelar kan inte sluta spela.

Det vanligaste betalningssättet var att ge Strömkarlen en droppe kristet blod från Stråkhandens lillfinger.

- Lillfingret blir stelt för resten av livet. Spretar fingret rakt ut vet man att han lärt sig av Strömkarlen.

Utan spretande lillfingrar underhöll senare på kvällen Boda spelmanslag på Boda gammelgård där det både lärdes ut och dansades bodapolska.

Mer läsning

Annons