Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rekord för gruvligt gung

/
  • O sole mio. Calle Moraeus kom inte undan. Han fick dra sitt bravurnummer och inte minst Bengan Jansson njöt, medan basisten Jogga Ernlund är cool.
  • Initiativtagare. Anders Jacobsson ligger bakom
  • Musikanter. En försmak av Orsayran bjöds passagerarna på Inlandsbanans jubileumståg.
  • Pustande ånglok. Med pustande ånglok i täten anlände delar ur publiken till

Annons

Med ett pustande ånglok som dragare kom ett hundratal ur publiken fram till fredagens konsert "Gruvligt gung" i Mässbacken. Ungefär hälften av dessa reser hela Inlandsbanan som ett led i banans 100-årsjubileum och de fick en härlig kväll i ett dalafagert landskap.

Inte nog med att de fick uppleva en konsert i Malungsgruvan av högsta klass. Redan vid ankomsten till Orsa mötte Orsayrans musikanter och en folkdräktsklädd Ola Granholm tog dem med på en tur runt tätorten.

I malungsgruvan fick de sällskap av ytterligare sexhundra och alla välkomnades av Bitte Nohrin som berättade om den femhundraåriga verksamhet som funnits på konsertplatsen.

- Det blir femte året! sa Anders Jacobsson och viftade med fem fingrar i luften för att betona hur många gånger han inviterat musikervänner till Mässbacken för att kunna ge en musikupplevelse av stora mått.

- Men det är första gången vi spelar tillsammans, betonade Bengt Jansson inför publikhavet och påstod att ingen visste riktigt vad konserten skulle innehålla.

- Vi har överlämnat det i Guds händer, påstod Anders "Tjoppe" Jacobsson och så drog kvartetten Anders Jacobsson, Calle Moraeus, Jogga Ernlund och Bengan Jansson igång med några hälsingelåtar.

Munvige Bengan påstod att det var allt.

- Man får inte mycket för pengarna nu för tiden...

Publiken skrattade uppmuntrande och fick som belöning några polskor på släng. Anders Jacobsson spelade "Stjärnorna", som han hade hittat i sin bortgångne pappa Pelles musikskolesamlingar och så kom alla loss i konsertens mest uppskattade del. Den jazziga.

Bengan tillägnade Sigvard Marjasin låten: I maybe wrong och sen drog det igång. Tjoppe gick på högvarv med sin fiol, Calle rev av ett solo på sin akustiska gitarr, Jogga och Bengan hängde på.

Bengan Jansson fortsatte med publikfriande snack och gav sig sen på Ronny Erikssons svårmodiga "Min brorsa", där han lyckades få med sig publiken i allsång.

Och berättade som knorr och det finns så lite fruntimmer i Norrland, att den vanligaste könssjukdomen är tennisarmbåge...

Calle Moraeus sjöng Sonya Heidenbratts paradnummer "Rågsved" för att något senare på publikens absoluta begäran ta sitt eget "O sole mio".

Ovationerna efter det inspirerande framförandet visste inga gränser.

Frågan är vilket Bengan Jansson är bäst på. Dragspelet eller käften. Förmodligen lika bra på båda. Det visade han med ett gränslöst prat och ett falskspel utan gränser i "Vals i lekstugan" -ett nummer som blev prövande för vissa nerver. Andra skrattade så de kiknade.

Kvartetten avrundande konserten med några ekvibrilistiska nummer och lugnet la sig åter över Malungsgruvan samtidigt som arrangörerna kunde summera en helkväll: Fantastisk musik, storpublik, härligt väder och måttligt med knott. Bättre än så kan det faktiskt inte bli.

Mer läsning

Annons