Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Museichefen svarar: "Kulturarvet är Dalarnas museums främsta uppdrag och bästa gren"

Dalarnas museums chef svarar på kritiken som kulturredaktör Anders K Gustafsson framförde i en krönika förra veckan.

Annons

LÄS OCKSÅ: Krönika: Dalarnas museum sviker sitt konstuppdrag

I en krönika ser Anders K Gustafsson ett svek från Dalarnas museum vad samtidskonsten beträffar. Framför allt hur museet nyttjar sin konsthall. Vill gärna bemöta detta genom att berätta om hur museet ser på sin roll i sammanhanget. Men först ska uppmärksammas det som Gustafsson inleder sin text med, nämligen att möjligheten ”att ta del av spännande samtidskonst i Dalarna sällan har varit bättre”. I krönikan räknas det upp flera nya aktörer och utställningar som är aktuella. Det är oerhört glädjande. Och egentligen skulle det räcka med att fröjdas över detta, tycker jag.

Christer Björklund, chef på Dalarnas museum svarar kulturredaktör Anders K Gustafsson.

Men såklart är mer kultur och fler tillfällen att uppleva konst alltid bättre i dagens samhälle än det motsatta. Så låt oss problematisera bilden som ges en smula av att Dalarnas museum borde leva upp till den ledartröja inom samtidskonsten, som Gustafsson klär oss i. Det är smickrande att få en sådan roll. Och riktigt, anser jag, att Dalarnas museum ska finnas ”i händelsernas centrum”. Men nog inte när det gäller just samtidskonsten. Låt mig förklara varför.

Dalarnas museum finansieras till lejonparten av offentliga medel. Det betyder enkelt uttryckt att museet får del av skattebetalarnas pengar mot att museet tar sig an de uppdrag som det offentliga (primärt Landstinget Dalarna) ber museet utföra. Landstinget fördelar kulturuppdrag på många aktörer. När det gäller samtidskonst ges ett ansvar uttryckligen till Avesta Art. Och landstingsmedel har gått till Magasinet i Falun och BoMo i Borlänge för att syssla med den samtidskonst som dessa konsthallar är inriktade på. Dalarnas museum å sin sida får flera omfattande och hedervärda uppdrag från landstinget. Men inget handlar om samtidskonst och det får inga särskilda medel därifrån för att utforska eller stödja sådan konst. Så på den punkten finns ett sakfel i krönikan. Ett annat missförstånd är att det finns en samfinansierad konstintendenttjänst med Falu kommun, vilket det inte gör.

Även om många vill se eller uppfattar konsthallen i Falun som ett galleri, där spännande nutida konst kommer och går (eller borde göra det), är det inte för att bedriva sådan verksamhet som museet får sina pengar. För att tala med Gustafssons kröniketext: om Dalarnas museum abdikerar från sitt övriga museiuppdrag, genom att satsa på galleriverksamheten, vad finns då kvar här i Dalarna av sådan verksamhetsbredd och djup som ett länsmuseum kan åstadkomma? Betyder det då att samtidskonst inte har på Dalarnas museum att göra? Nej, det gör det inte! Men det är viktigt, anser jag, att lyssna på vad finansiärerna vill, särskilt om det rör sig om skattemedel. Så kreativt man kan.

Måste man då som kulturaktör alltid kräva uppdrag för det man gör? Med offentlig finansiering behöver man vara noggrann. Men visst, improvisation och töjda gränser kan vara på sin plats. Men underlättas av vad som finns på kistbotten – det vill säga med större ekonomisk frihet kunde vi oftare sätta samtidskonsten före eller i paritet med de uppdrag som vi faktiskt fått oss tilldelade, fast ingen uppdragsgivare har pekat ut just den konstformen för oss. Men det vore inte försvarbart i rådande kniviga ekonomiska situation, där personaluppsägningar, indragna tjänster mm är drastiskt nödvändiga åtgärder för att bara få anslaget att räcka till sådan verksamhet som museet ges i uppdrag.

Det som förorsakar Gustafssons besvikelse bottnar alltså i det offentligas rollfördelning och i en trist resursfråga. Betyder det att samtidskonsten inte alls hör hemma hos oss? Nej, skrev jag nyss. Vi kommer fortsatt att utveckla samarbetet med Dalarnas konstförening, öppna upp för höstsalonger med nutida konstnärers verk. Men gärna samarbeta på andra ställen i länet än bara i Falun. Vi anordnar regelbundet, tillsammans med Falu kommun, utställningar för unga, blivande konstnärer – en särskilt ömmande målgrupp för många. Inom kort invigs en helt ny utställning (i konsthallen i Falun) av konstnären Elisabeth Ohlson Wallin. Den sätter med kraft ljuset på en växande samtidsfråga: transsexualitet och identitet. Räknar med fler fina arrangemang under kommande år där samtidskonsten är närvarande.

Ett särskilt spännande spår är att bjuda in konstnärer att undersöka Dalarnas kulturhistoria, tolka kulturarvet och konstnärligt gestalta detta. På så sätt kan det grundläggande kulturhistoriska uppdraget för Dalarnas museum kombineras med just samtidskonst. Ett bra exempel på ett sådant arrangemang, som för en tid sedan ägde rum i konsthallen, var utställningen Arvbetagelse. Där utgick konstnärerna från det textila kulturarvet.

Jag omsluter tanken att konsten kan ge oss invånare i länet nya perspektiv och inspiration när vi ska försöka ta till oss och förstå djupare vår historia och göra den meningsfull för samtid och vardag. Kulturarvet är mångfasetterat och berikande – det är också Dalarnas museums främsta uppdrag och bästa gren.

Christer Björklund,

chef Dalarnas museum

Svar direkt: Christer Björklund menar att Dalarnas museum inte bör vara en ledande aktör när det gäller samtidskonst. Det är åtminstone ett klargörande – det är många konstintresserade som hört av sig till mig efter krönikan som ställt sig frågande.

Gällande de påstådda sakfelen: Jag har aldrig påstått att Landstinget har gett Dalarnas museum något formellt uppdrag i konstfrågan, jag anser däremot att museet har en lång konsttradition att vårda och att museet inte till fullo lever upp till detta. Formuleringarna på museets egen hemsida när det gäller konsten lyder "konsthallen skall vara ett forum för konstutställningar som bara kan visas i lokaler med denna generösa arkitektur. Länsmuseet bedriver kvalificerad konstmuseal verksamhet". Jag tolkar denna formulering som ett uttryck för högre ambitioner på konstområdet – och konsthallen – än de museichefen ger uttryck för ovan.

Christer Björklund kallar vidare den samfinansierade tjänsten mellan Falu kommun och Dalarnas museum för ett "missförstånd", som om detta är helt gripet ur luften. En sådan tjänst inrättades och tillsattes efter ett avtal mellan museet och kommunen 1991 och har sedan förlängts kontinuerligt. Christer Björklund menade själv i en intervju när tjänsten blev vakant att det skulle lösas snarast. Jag erkänner villigt att jag missat att lösningen blev att avtalet sades upp. Frågan behandlades aldrig i kultur- och fritidsnämnden, utan detta beslut fattades på tjänstemannanivå, av Christer Björklund och dåvarande chefen för kultur- och fritidsförvaltningen. Enligt det dokument som skrevs mellan parterna i juni 2016 skulle ett särskilt konstråd inrättas för att ersätta den anställde intendenten. Detta kallas för en "grundbult" i det nya samarbetet – men ett sådant konstråd finns fortfarande inte.

Jag blir också lite förbryllad över Björkmans hänvisning till samarbetet med Dalarnas konstförening. Enligt representanter för föreningen, som tidningen varit i kontakt med, stod det nyligen klart att museet inte kommer att släppa in höstsalongen i år. Föreningen har uppvaktat Christer Björklund och museet "flera gånger utan att få klarhet i deras hållning i konstfrågor".

Jag vidhåller att det behövs en konstintendent för en långsiktig och kvalitativ konstverksamhet.

Anders K Gustafsson,

kulturredaktör DT

Mer läsning

Annons