Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Giftet på sågen förstörde mitt liv"

/
  • Det var när Bengt läste en artikel i Mora Tidning om resultatet av en markundersökning vid platsen där hans förra arbetsplats låg som han började fundera på sambandet mellan de sjukdomar han drabbats av och det gift han utsattes för.
  • En äldre bild på den numera rivna Saxvikssågen där arbetarna exponerades för giftet pentaklorfenol.

Pentaklorfenol är så giftigt att staten förbjöd det på 70-talet. Under många år jobbade 73-årige Bengt Eriksson på, den sedan länge nedschaktade, Saxvikssågen. En vätska avsedd att rötskydda virket duschade honom dagligen.

Annons

– Jag är helt övertygad att det var gifterna i vätskan som förstört mitt liv. Nu förstår jag att det måste ha varit pentaklorfenolet, säger Bengt.

Miljökontoret undersöker just nu marken där gamla Moraindustrier varit verksamma. Där Saxvikssågen och Strömsågen låg, står nu exklusiva bostadsrätter.

I marken har miljöinspektörerna pentaklorfenol.

På 60-talet fanns tre sågar utmed Saxvikens stränder. Vätskebad och duschar höll virket "fräscht". Men arbetarna fick betala priset. konstaterar Bengt 40 år efteråt.

– Vi arbetare fick inte veta ett dugg. Vi jobbade utan handskar och utan munskydd. Några av oss fick handskar, löstes upp av vätskan. Basen intygade att vätskan inte var farlig. Han lovade till och med att den gick att dricka. Nu efteråt tror jag att basarna inte visste mer än vi om gifterna.

Det var först när Bengt läste en artikel i Mora Tidning i februari år, om att miljökontoret inventerar gamla industritomter i Mora, och att pentaklorfenol upptäckts i marken där hans gamla arbetsplats låg, som han började förstå sambanden.

– Hade jag vetat att vätskan var så giftig skulle jag aldrig ha varit kvar Jag har varit ute efter att ta reda på sanningen. Nu vill jag berätta min historia för att folk ska få veta hur det gick till då.

Bengt och hans arbetskamrater drack inte av den "ofarliga" vätskan. Men en efter en av dem blev sjuk, och många dog i unga år och på oförklarliga sätt, berättar Bengt.

– En arbetskamrat dog av lungemfysem när han var 61 år. En tystlåten kille från Norrland stöp när han skulle dra ut en vagn. En annan kamrat hann inte bli 50 år. Det flesta drabbades av psykiska problem, det måste ha varit giftet på sågen som slutligen tog deras liv.

När Bengt började på Saxvikssågen var han 23 år och i fysisk toppform. Han spelade både fotboll och ishockey och hade inga hälsoproblem.

– Men ett tag på sågen fick jag hårda utslag kring munnen och en böld i halsen, som gjorde att jag nästan inte kunde andas. Jag svalde och svalde, jag kunde inte sova på nätterna och trodde jag skulle dö. Jag gick till en läkare och han sa att jag skulle byta jobb. Jag sade upp mig och var bara 36 år när jag fick läkarens besked att jag aldrig skulle bli bra.

Bengt Erikssons sjukdomshistoria sedan dess är lång och smärtsam att ta del av,

– Jag fick nervproblem och panikångest. Jag vågade inte gå ut på byn därför att jag var rädd för vad som skulle hända. Jag fick cortison därför att axlarna var slut. Skulderbladen stod rakt ut. Jag fick starka mediciner. En medicin gjorde att jag inte behövde sova. Jag läste böcker hela natten och nästa dag gick jag till jobbet.

Han fick högt blodtryck, njursten, och oron ville inte släppa, trots att han försökt med samtalsterapi och mediciner . Han drabbades av brusten kroppspulsåder och räddades i sista sekunden.

– Vi jobbade hela veckan och även på lördagar till klockan ett . På lördagseftermiddagarna fick jag så ont i skallen att jag fick lov att spy. Vi åkte hem på frukost ofta utan att tvätta händerna. Det är klart att giftet spreds i hela kroppen.

Miljöinspektör Laurel Wakeman ansvarar för markundersökningen. Just nu försöker hon reda ut vilka som äger fastigheterna för att om möjligt reda ut ansvarsfrågan när det gäller markföroreningen.

– Det är 19 fastighetsägare inblandade på Saxnäs. Vi har anlitat en ansvarsutredningskonsult för att ta reda på vem som har ansvaret. Om det inte finns någon ansvarig för markföroreningen får vi pengar av Naturvårdsverket. Det är viktigt att påpeka att det inte är farligt att gå på marken ovanför pentaklorfenol.

För de arbetare som drabbats finns ingen hjälp eller "plåster på såren", konstaterar Erik. Företagen finns inte kvar och ingen kan ställas till svars för det som hände för 40 och 50 år sedan.

– Som jag fattat det är det ingen från Strömsågen eller Saxvikssågen som lever i dag. Och någon upprättelse räknar jag inte med för egen del.

Mer läsning

Annons