Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tryggheten väger tyngst

/
  • Annie Persson, Niklas Sternbeck, Veronica Graaf, Johanna Berg och David Meiton har alla flyttat från Västerbergslagen för att studera på annan ort. Redan nu är de unga vuxna dock relativt övertygade om att de senare i livet kommer flytta tillbaka.
  • Niklas Sternbeck och Veronica Graaf menar att närheten till familj och vänner är en viktig aspekt när man väljer var man ska bo.
  • David Meiton tror inte att önskan att uppleva något annat är unik för ungdomarna i Västerbergslagen.

Hur ser egentligen de unga vuxna som flyttat på sin gamla hemstad efter några år på annan ort? NLT satte sig ner med fem stycken för att ta reda på hur deras uppfattning har förändrats – och om de kan tänka sig att flytta tillbaka.

Annons

De två planen på Café Engel är i det närmaste fyllda till bristningsgränsen när NLT kliver in vid 15-tiden. Jul- och nyår är årets mest självklara hemvändartid – till stor glädje för innehavarna av stadens kaféinrättningar.

Vid ett bord på markplanet har Johanna Berg, Annie Persson, Niklas Sternbeck, Veronica Graaf och David Meiton lyckats tinga ett bord. Samtliga har under de senaste åren flyttat från Västerbergslagen för studier. Att komma hem under jul och nyår är dock en självklarhet, och de märker att de redan har börjat få en annan syn på sina gamla hemstäder – Ludvika och Smedjebacken.

– När man bodde här ville man absolut inte vara kvar. Men nu känns det som att kanske i framtiden... Det är ju litet och gosigt, säger Veronica Graaf, som redan som 16-åring flyttade från Ludvika för att läsa en gymnasieutbildning i Uppsala.

– Jag säger att Dalarna är idylliskt. Det tyckte jag inte på samma sätt tidigare. När man bor här är man less och vill härifrån, men när man börjar bilda familj kommer det säkert sluta med att man flyttar tillbaka. I alla fall någonstans i Dalarna, säger Johanna Berg.

Niklas Sternbeck och David Meiton, båda från Smedjebacken och nu bosatta i Filipstad, tror även de att de efter några år på flykt kommer att återvända.

– Smedjebacken är hemma liksom. På ett sätt kommer det alltid att vara det, säger Niklas.

– Men det är roligare i Ludvika, fyller kompisen David i.

– Det är lite större och så finns det lite mer nattliv än i Smedjebacken. Men det var kul att växa upp i Smedjebacken. Man hade nära till naturen och det var tryggt eftersom det var så litet. Men när man kom upp i tonåren var det inte så roligt.

Ingen av de fem "utvandrarna" ångrar att de lämnade tryggheten för att prova på något nytt – något de menar är en nyttig erfarenhet.

– Det är klart att det är synd om alla ska flytta härifrån direkt efter gymnasiet. Men någon gång i livet behöver man se något annat, säger Annie Persson.

– Man får ett annat tänk. Man kan bli lite inskränkt om man är på ett ställe hela tiden, säger Veronica Graaf.

David Meiton menar att önskan att flytta inte är unik för ungdomarna i Västerbergslagen.

– Jag tror inte att det spelar någon roll var man kommer ifrån. Kommer du ifrån Stockholm kanske du siktar på Tokyo, London eller New York. Alla vill resa och uppleva något annat.

Många gymnasieungdomar uttrycker i dag en önskan om att flytta till Stockholm, och även om yrkes- och studiemöjligheterna är fler i storstäderna så är allt inte guld och gröna skogar.

– När jag flyttade till Uppsala blev det storstad och jag upplever att här i Ludvika känner man sig mer trygg på något sätt, säger Johanna Berg.

– Det kan ha att göra med att man är uppvuxen här och att man har fler kontakter. Men det känns inte lika anonymt som det kan göra i en storstad. Man känner att man hör hemma här på ett annat sätt.

– Vill man, som jag, hålla på med musik är Stockholm skitbra. Det finns hur många speltillfällen som helst. Men bosätta mig i Stockholm skulle jag inte göra, säger Annie Persson.

Just tryggheten och närhet till vänner och familj är det som, näst efter jobb, väger tyngst när de fem "utvandrarna" funderar över var de ska bosätta sig i framtiden.

– Det är skönt att bo nära kompisar och familj, säger Niklas Sternbeck.

– Man har nära till föräldrarna och känner till alla skolor, säger Veronica Graaf.

Om man i ett pratminus ska försöka sig på att sammanfatta "utvandrarnas" tankar och funderingar träffar Annie Perssons nästan mitt i prick.

– Det är kul att se nya saker, men tryggt att komma tillbaka.

Mer läsning

Annons