Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bara invandrare på Frändskapshuset

/
  • Träffas och umgås. Varje dag är det ett 20-tal personer som spelar pingis och biljard, surfar på internet, läser, kollar på tv och umgås i Frändskapshuset. Här lägger Aimé Bigirumwami in en stöt.  Foto: Peter Ohlsson
  • Efter plugget. 29-årige Eddy Osipyan studerar på Hotell- och restaurangprogrammet i Smedjebacken. Efter skoldagens slut brukar han dra till Frändskapshuset och kolla av internet och spela biljard. – Jag vill inte vara själv hemma, då är det bättre att vara här, säger han.
  • Trivs inte här. Ndayizeye Bienvenu (till vänster) anser att det finns mycket rasism här i Ludvika och säger att invandrarna inte får tillräckligt med stöd av de sociala myndigheterna och kommunen.

Annons

Det är flera månader sedan Frändskapshuset öppnades vid Fredsgatan i Ludvika. Ändå är det bara invandrare som har "hittat dit". Varje dag är det ett 20-tal personer som träffas och spelar pingis och biljard, surfar på internet, läser, kollar på tv och umgås. Nu hoppas invandrarna att svenskarna ska få upp ögonen för verksamheten och komma ner och umgås.

- Jag tror inte att det är så många som vet om att det här finns, säger Ismail Ali Abdi, som arbetar i lokalen.

- Nu har vi fått det här, så att vi kan spela biljard och så. Men det är bara invandrare som kommer hit trots att vi är samma folk, invandrare och svenskar, säger 23-årige Ndayizeye Bienvenu.

Han har bott i Ludvika i fyra år och sedan Frändskapshuset öppnade har han hållit till där så gott som varje dag.

- Det är tråkigt att bo i Ludvika. Jag ska flytta härifrån, till en storstad. Jag vill börja studera men måste flytta härifrån först. Här finns det så mycket rasister, säger han.

Hans kamrater instämmer. Ndayizeye Bienvenu berättar att han arbetar på Mc´Donalds, där hans arbetskollegor är snälla och pratar med honom på jobbet.

- Men efter jobbet, om jag ser dem på stan och säger "hej" så säger de ingenting.

Ndayizeye Bienvenu har några vänner i Ludvika, men bara personer som har rest omkring mycket och är införstådda med den afrikanska kulturen.

- Jag har bott här i fyra år men jag trivs inte bra. I Gävle och Stockholm känner de "svartskallar" som alla andra människor, men så är det inte här i Ludvika. Här är det mycket tråkigt.

Han berättar att han hamnat i bråk och blivit misshandlad flera gånger och att han är rädd när han är ute och går om kvällarna.

- Det är riktigt illa. Om man till exempel går på disco vill de bråka med dig, inte dansa. De säger "varför tar ni våra svenska tjejer?" och kallar oss "djävla svartskallar". Nu går jag inte ut mer.

Men enligt honom är det inte bara privatpersoner som har svårt att få invandrarna att känna sig välkomna.

- De som jobbar på de sociala myndigheterna och på kommunen gör ingenting för oss invandrare. De tycker om hundar mer än de tycker om oss. Här i Ludvika är det ingen av oss invandrare som trivs bra. Du kan aldrig känna dig hemma här.

Mer läsning

Annons