Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

2017 blev ett år av sorg och vrede

Annons

Finns det ens plats för en krönika på rim om året som kantats av depp, som utgjorts av Trump, terrorism och övergrepp? Jag tänker att vi ändå kan försöka blicka tillbaka på det år som flytt, för det är ju inte direkt små saker som löpsedlarna har prytt.

Beyoncé instagrammade att hon inte bara väntade ett utan två barn, och därefter la samtliga andra kändisar upp en bild som var precis likadan. Sedan lanserade två podcastprofiler ett kosttillskott som skulle bota allt från trötthet till PMS men exakt hur det funkade verkade ligga bakom sekretess.

I samma veva rasade en debatt om Camilla Läckberg, Little Jinder och ordet hora, som föregicks av att den sistnämnda dragit ett skämt vars proportioner blev alldeles för stora. Det blev april och via flashen på en kollegas telefon fick vi mitt i ett möte veta att en lastbil kört in i Åhléns några meter därifrån. Vi vandrade hem i tystnad och med vetskapen att inget var som förr, men också om att Stockholm bokstavligen öppnat sin dörr.

Ett par veckor senare grät jag med Ariana Grande och de tonårstjejer som utgör merparten av hennes publik, som så besinningslöst utsattes för ett terrordåd följt av kaos, tårar och panik. Jag trodde att den största rädslan man kunde uppleva var under händelser som dessa, men på hösten fick nazisterna plötsligt tillstånd att demonstrera utanför Göteborgs bokmässa. Pulsen av att röra sig i staden under helgen höjdes med en väldig fart – men allt slutade med att nazisterna inte ens kom fram till sin egen start.

Men det fanns ju också bra saker som gjorde att hösten inte blev så lång, till exempel ”Breaking News med Filip och Fredrik” som gjorde sin genom tiderna bästa säsong. I litteraturvärlden kom böcker vars språk och rytm var som en dröm, exempelvis ”Hjärtat är bara en muskel” av Kristofer Ahlström, och Henrik Bromanders ”Bara en kram” om en ung nöjesjournalist som inte direkt lever upp till sin roll som medveten feminist.

Den blev högaktuell i oktober när diverse mediemän fick svårt att betala sin hyra, för plötsligt var de inte längre välkomna vare sig på Aftonbladet eller TV4. Upprop kom från kvinnor som jobbade med allt från vård till dans och chefer kunde inte länge gömma sig bakom mesiga ord om nolltolerans.

Hösten i Sverige hade aldrig blivit en revolutionerande lavin om det inte vore för hjältarna Lulu Carter och Cissi Wallin. De fick oss att inse att det inte är vårt ansvar att hålla tyst och vara snäll, varken mot chefer, killar på krogen eller Martin Timell. 2017 blev året vi förenades i sorg och vrede över hur många som sa ”Me too” – och i en intensiv hatkärlek till "Despacito".

Mer läsning

Annons