Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krigaren Sverje rymde från norskt fångläger

/
  • En målnings som visar det för svenskt vidkommande så ödesdigra Slaget vid Trangen år 1808. Den norske officeren på stubben är sannolikt den
  • Slaget vid Trangen den 25 april var ett blodigt slag där de svenska trupperna omringades av det norskdanska motståndet.
  • En målning av hur de svenska trupperna rycker fram mot Trangen. Något som innebar döden för stora delar av de svenska styrkorna.
  • En målnings som visar det för svenskt vidkommande så ödesdigra Slaget vid Trangen år 1808. Den norske officeren på stubben är sannolikt den
  • En karta över platsen för Slaget vid Trangen den 25 april 1808.
  • En teckning av A Bloch visar hur de svenska trupperna snabbt blev kappåkta av de snabbfotade norska skidtrupperna.

Dalregementet och dess tappra soldater har stridit för Svea rike fler än en gång.
Soldat 134 Olof Olsson Sverje från Rörbäcksnäs var en av dessa krigare och han stred mot såväl Napoleons armé som satt i norskdanskt fångläger från vilket han lyckades fly.

Annons

Olof Olsson föddes i Rörbäcksnäs skogar på 1770-talet och föräldrarna, Petter-Ola och Skogs-Marina, sägs ha varit traktens första nybyggare. Han var ett av fem barn och blev som sina tre bröder soldat.

Han stred för Västerdals kompani där han antogs i juni 1806 som soldat 134 Sverje, utifrån mönstringuppgifterna en reslig man på hela fem fot och åtta tum.

Redan i januari året därpå var det dags att dra i fält. Dalregementet fick order att sända en fullt fältutrustad bataljon, 600 man, till slagfälten i nordtyska Pommern. I den utsända bataljonen ingick bland annat Västerdals kompani och de deltog i hårda strider mot Napoleons 1:s segerrika franska armé.

De svenska förlusterna blev betydande, men Västerdals kompani lyckades dock till stora delar klara sig och då man den 18 oktober 1807 återsamlades på Rommehed kunde 490 man räknas in, däribland Olof Olsson Sverje.

Nästa krig lät inte dock vänta på sig. I mars 1808 drog Västerdals kompani mot Norge, som då var danskt, tillsammans med andra kompanier från Dalregementet. Något som var inledningen på slaget vid Trangen. Ett slag som blev ödesdigert för Sverige.

Mitt i natten och i hårt väder närmade man sig Trangen där de norskdanska trupperna väntade i en trång och snörik dalgång. Svenskarna blev snabbt omringade av snabbåkande skidtrupper och hårda, blodiga strider utbröt. Övermakten var dock stor och svenskarna fick se sig besegrade.

Soldat Sverje hade skadats svårt av en muskötkula och medan han kunde höra krigsslamret avta och de norska segerropen tillta släpade han sig fram över Trangens blodbestänkta snö till en vattenpöl för att där dämpa smärtorna.

Han kröp helt ned i vattnet där han låg halvt medvetslös då han hörde en norsk officer som gick omkring bland de sårade och tillfångatagna svenska soldaterna och upplyste dem att han var "höyste kommendant".

Det väckte liv i den sege Sverje. Fortfarande blödande kravlade han sig ur vattnet, grep sitt gevär och började hälla krut i pipan. När han med laddstaken skulle pressa ned kulan rann dock krafterna av honom och han sjönk återigen ihop.

Men han gjorde samtidigt klart för den norske officeren:

– Hade jag bara fått ned kulan så skulle jag fan täre mig visat dig vem som var högste kommendanten.

De tillfångatgna svenskarna fördes till Åsnes kyrka och där de skadade togs om hand. Fältskärn som skötte Sverje använde sig av ett s k hårbände, ett grovt snöre av boskapshår, för att rengöra skottskadan och Sverjes egen kommentar om behandlingen ska ha varit:

– Det var som att vistats i helvetet.

Sverje och de övriga överlevande ur Västerdals kompani fördes sedan vidare till fångläger längre inåt landet. Men deras hemlängtan var stark.

En dag beslutade sig Sverje och ytterligare två soldater, bägge från Lima, för att fly. De tog sig snabbt genom skogarna och bort mot Galåsen, bara en mil från svenska gränsen. Där hanns de dock ikapp av norskarna.

I Galåsen hade dock Sverje friat i ungdomen och han stod på god fot med befolkningen där. Något norrmännen inte visste.

Rymmarna bands av norrmännen, men av bonden Per i Galåsen fick Sverje en kniv och med den skar han snabbt lös Limasoldaterna och sig själv. Dock fick han inte av snöret runt höger handled, men i snörets andra ände hängde en tung repkrok av naturvuxen masurbjörk. Något som i Sverjes händer blev ett livsfarligt vapen.

Innan norrmännen hann visste ordet av var svenskarna över dem med hugg och slag, och då allra mest Sverje, och det sägs att det i "långliga tider" efteråt ska ha synts kraftiga blodstänk på stugans väggar och tak.

Åter fria tog svenskarna de norskes vapen och begav sig sedan snabbt mot Sverige och tryggheten.

Därefter var det uppehåll på striderna för soldat 134 Sverje. Under några år deltog han i arbetet med att gräva Göta kanal innan han 1814 stred i det svenska fälttåget mot Norge 1814. Ett fälttåg som beskrivs som "oblodigt" och där Sverjes roll mest inskränkte sig till vakttjänstgöring.

Krigen hade dock satt sina spår och Sverjes hälsa blev sämre. 1815 begärde han avsked ur armén och fick då också en mindre pension.

Under ålderdomen blev han lite av en vandringsman och när han besökte någon gård visade han inte sällan upp skottskadan från Trangen vilken han var mycket stolt över. Han sjöng också ofta på "Trangenvisan".

En gång hjälpte han en torpare att gräva en brunn. I botten på brunnshålet stötte de på en stor sten de tvingades spränga bort. Man apterade en lunta på sten och tände på och skulle sedan klättra upp ur hålet på en ranglig trästege.

Stegen brast, luntan brann och torparen kved.

– Nu är det snart slut på våra syndiga liv.

– Våra syndiga liv är fan täre mig inte slut än, fräste dock Sverje som grep luntan och kastade den ur hålet.

Det allra sista året i livet bodde Sverje i fäboden Lövåsen där han grävde åker åt en bonde. Han sägs då ha varit 72 år gammal och av den en gång så reslige soldaten återstod en gammal svag man.

– När jag dör ska ni stoppa mig i en ihålig torrfura och rulla ut mig i Görälven. Då flyter stocken ned mig till Transtrands kyrkogård, ty där vill jag ligga och inte i Lima. Om ni gör så blir kostnaderna små, så fattig jag är, sade Sverje till en gumma som brukade besöka honom och förse honom med bröd.

Vid nästa besök var han död.

Olof Olsson Sverje dog 1845, ogift och barnlös och ska ligga begravd på Transtrands gamla kyrkogård.

Fotnot: Baserat på en artikel av Conrad A Hansson, hembygdsforskare från Rörbäcksnäs, i Borlänge Tidning 1958.

Annons