Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att leva som man lär

/

Annons

KRÖNIKA.

-Jag kan inte rita något som föreställer nåt!

Fyraåringen bryter ihop för att han inte lyckas med att avbilda en pilbåge. (Robin Hood-period pågår för fullt hemma hos oss nu). Och ja, det är faktiskt lite svårt att utläsa just pilbåge ur strecken som spretar åt alla möjliga håll på papperet, det kan även en mors välvilligt inställa ögon hålla med om.

Han hatar verkligen att misslyckas. Jo men man måste öva innan man kan försöker den dubbelmoraliska mamman, som själv tappar sugen så fort hon råkar på motstånd. Hon som gav upp matte så fort det började dillas om ekvationer. Hon som gjorde ett tappert försök att läsa matte på Komvux och tyckte det gick toppenbra det där med sannolikhetslära. Sen kom sannolikhetslära med komplementshändelser, då gick hon och drack öl och spelade punkrock istället och såg sig aldrig om.

En gång i min ungdom skulle jag producera en demo åt ett band från Köping som jag tyckte hade något. Det gick inte alls särskilt bra. Bandet var bättre än inspelningen och jag var visst ingen producent. Gick jag omkring och tyckte fram tills att jag för åtta år sedan av krassa ekonomiska skäl gav mig på det igen. Sen gick jag omkring och tyckte att jag var väl visst det producent.

Förra veckan gjorde jag klart en låt som jag var helt lycklig över när jag kom hem från studion, där fick jag allt till det! Dagen efter – det lät ju inte ens hälften så bra som det borde. Producent? Inte producent. Så kom jag ihåg: Det är ju det som är process! Att det faktiskt måste bli dåligt ibland för att kunna bli riktigt bra.

På radion pratar de om Mathivation, en ny pedagogisk metod som ska få upp eleverna ett snäpp i matematik. Det handlar om att inte fatta. Läraren pratar om hur Einstein fick omkring och inte fattade en massa saker hela sitt liv. Och genom att inte fatta tusen gånger kunde han till slut just fatta. Eleverna får beröm varje gång de ropar ut Jag fattar inte!

Jag ska börja med det själv också. När jag sitter där och INTE FATTAR varför refrängen inte lyfter och INTE FATTAR vad för ord som ska in i avslutningen av andra versen. Då ska jag ge mig en klapp på axeln just för att jag INTE FATTAR.

Det händer att jag undervisar jag själv också, framför allt i låtskrivande. Då pratar jag hela tiden om de här sakerna. Förklarar att nej är ett förbjudet ord när man jobbar i en grupp. Man behöver skapa en stämning där man vågar tänka tråkiga tankar högt. Så istället för det där nejet så ignorerar man eller hummar lite lätt, fram tills att någon hittar på den där fina melodin som man vaknar till på. Ja!.

Andra huvudregeln: Ju sämre dess bättre. Att ju mer de vågar kasta fram de dåliga/menlösa/ointressanta idéerna, desto större chans att de där guldkornen kommer ut i ljuset. Man har all tid i världen att redigera sig själv i efterhand, låten kan skrivas om ända fram tills den är utgiven. Varje idé kan inte vara perfekt, inte ens om man är ett geni, säger jag och berättar om när jag suttit och jobbat med folk som haft både en och två USA-ettor, inte sjutton kommer det bara diamanter ur deras huvuden, det finns ofta en himla massa skrot där också.

Så, det här är vad jag försöker lära ut. Ska bara komma ihåg att leva som jag lär. Så att kanske mitt barn också får en känsla för att det finns en vits i att vara kass ibland.

PS. Låten blev bra till slut.

LÄS MER: Läs fler krönikor av Marit Bergman här

Mer läsning

Annons