Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon revolutionerade synen på psykiskt sjuka

/
  • Barbro Sandin skakade etablissemanget när hon hävdade att det var systemet som var sjukt - inte de schizofrena patienterna. Hennes banbrytande insatser inom psykobehandlingen har alltid uppmärksammats stort. Inte bara i Sverige utan även utomlands, men det var i Dalarna det började. I höst fyller hon 80 år.  Foto: Anita Carlsson

Annons

Det är lätt att tro att det började i Säter, på 70-talet, när Barbro Sandin som socionomstuderande gjorde sin praktik på ortens mentalsjukhus. Men den här berättelsen börjar egentligen redan i barndomen, då hennes egen syn på allas människovärde formades. I höst fyller Barbro 80 år och hennes arbete har nått stor uppmärksamhet utomlands. Till exempel har hon livstidsmedlemskap i ISPS, The international Society for the Psychological Treatments of the Schizofrenias and Other Psychoses. I dag är även Johan Cullberg, professor i psykiatri, medlem men från början var Barbro den enda svenska medlemmen. Fortfarande är hon den enda kvinnan i ISPS. I höst kommer ett nyinstiftat Barbro Sandin-pris delas ut till en person som på förtjänstfullt sätt gjort något inom psykiatrin. Ceremonin sker i Köpenhamn, för att sedan fortsätta vart tredje år då ISPS håller världskongress. Hon är en världsauktoritet men det var i Dalarna som allt började.

Vägen hit har varken varit självklar eller rak. Barbro släppte en bomb i knäet på etablissemanget, när hon hävdade att det var systemet som var sjukt - inte patienterna.

Sin människosyn, att alla människor är lika värda, fick hon under sin frireligiösa uppväxt, men att hon hamnar i Säter är en ren tillfällighet.

- Jag bodde i Ludvika. Resvägen till Säter var både dålig och lång. Därför kämpade jag för att få en annan praktikplats.

Hennes första patient heter Elgard. Eller Tokfursten. Så heter den bok han själv långt senare skrev, som handlar om deras möte.

Barbros första kontakt med psykiatrin blev en chock. Vem som helst kan bli sjuk i den här miljön, tänkte hon.

Hon dricker ett glas cider. Vi sitter mitt emot varandra. Barbros dag har varit häktisk. Hon fyller 80 den 5 november, och är fortfarande yrkesverksam.

- Jag håller på så länge jag orkar, om inte minnet sviker mig innan dess, säger hon när jag undrar.

Minnet är starkt. Barbro tror själv att det är hennes dyslexi som gjort att hon utvecklat sin förmåga att komma ihåg.

- Så är det nog för alla dyslektiker.

Praktiktiden tog slut men Barbro blir kvar i Säter. De eviga promenaderna. Samtalen. Hon och Elgard. Han drygt 20 år och redan uträknad som människa. Medicinering och elchocker hade lämnat tydliga spår i hans yttre. Insidan är svårare att se.

- Jag kom ju utifrån och visste ingenting om psykiatri. Däremot har jag alltid varit intresserad av människor - varför vi är som vi är. Min övertygelse är att barnet blir till människa genom relationen till en annan människa.

Detta synsätt och att Barbro såg på sina schizofrenipatienter i första hand som människor - precis som hon själv - var ett helt nytt sätt att förhålla sig på. Då, när man inte fick prata med patienterna eller ha någon som helst personlig kontakt med dem. De kunde ju bli sämre.

- Eller bättre, tänkte jag, och det var vad som hände med Elgard, säger Barbro.

Schizofreni, som inte ansågs botbar, blev med Barbros människosyn en regrediering, ett skydd. Hon frågade sig hela tiden - hur gick det till när personen växte in i världen? Hennes terapeutiska redskap är att lyssna, fråga, spegla, bekräfta, härbärgera, hålla, klargöra och ibland konfrontera. Så småningom kan hon, försiktigt, tolka. Elgard och många andra blev friska och fick lämna institutionerna.

- Det är klart att människor kände sig hotade. De hade ju i så fall behandlat fel, resonerar Barbro som en förklaring kring den kritik som hon fått.

1988 slutar Barbro sin tjänst i Säter, som psykoterapeut. Två år tidigare hade hon doktorerat. Hon får även ett brev med en märklig fråga: Vill du ha en miljon kronor?

- Jag hade haft en föreläsning i Göteborg. En kvinna i publiken kontaktade sedan sin syster i Kuwait, som i sin tur skrev till mig. Detta ledde till att jag, tillsammans med arbetskamrater, öppnade behandlingshemmet Walla i Ludvika.

Hon berättar om Jesus, en patient som skulle sona människornas synder, hur han led av sin ångest inför korsfästelsen. I sin livsryggsäck bär han en skadad relation till sin mamma. Eller patienten som kallade sig för Che, och som längtar efter att bli sedd av sin vänsteraktiva mamma som misshandlades av patientens pappa. Att möta patienterna där de befinner sig. Det kränkta, utsatta barnet finns där, om man ser bortom det ögat ser.

Solljuset söker sig genom fönstret, far över Barbros ansikte. Hon blundar.

- Ska jag måla mina läppar, frågar hon och ler, när jag tar fram kameran.

Men hon är bra, precis som hon är.

Annons