Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skolexperiment i källaren

/
  • Therese Jensen och Rebecka Axelsson Klein i kroppsligt dispyt.
  • Labbråttor. Ångest, rädsla, ilska och hopplöshet förkroppsligar dessa smygande och förvirrade varelser. Instängda i ett glaslaboratorium, behandlade som anonyma djur i syfte att experimentera med den mänskliga hjärnan.
  • Grupptryck. Både känslor och beteende blir alltmer primitiva under fångenskapen. Ibland känner de samhörighet, ibland fientlighet. Ingen reaktion är särskilt genomtänkt eller målinriktad.
  • Försökskaniner. Emma Säll (i rampljuset) och Åsa Fränkel har tappat mycket av sin personlighet och härmar varandras intetsägande gester i ren förtvivlan.
  • Rebecka Axelsson Klein
  • Rebecka Axelsson Klein
  • Rebecka Axelsson Klein och Åsa Fränkel

Annons

Frågan ställs till elever i årskus 9 på Vasaskolan. De har letat sig ner i Martin Kochgymnasiets källare, till skyddsrummet där nio unga kvinnor hålls fångna sedan en tid tillbaka.

På väggen i hallen utanför sitter bilder på de nio, som de såg ut då de vistades ute i samhället. Istället för namn är de försedda med varsin siffra - precis som andra anonyma numrerade fångar genom historien.

De är instängda i ett slags laboratorium. Ingen av dem vet varför. De känner inte varandra, tycker kanske inte ens om varandra. De bara existerar - utan mål eller mening.

Scenariot kan liknas vid en av tv:s många dockussåpor, där regissörer tussat ihop de mest skilda personligheter i något slags socialt experiment i hopp om spektakulär underhållning. Med en kamera i varje hörn.

- Det här kan faktiskt liknas vid en dockussåpa, säger Anders Frisk. Storebror ser dig - fast här i vetenskapligt syfte.

Även detta är förstås ett experiment, fast av annorlunda slag. Här är det estetelever från årskurs 3 som med danslärare Frisks hjälp, valt att agera mänskliga försökskaniner i dansföreställningen Experiment 307.

Ett spännande experiment med den mänskliga hjärnan - och våra känslor.

- Vi ville göra något annorlunda, berättar Sofia Sjögren. Ingen vanlig dansföreställning i aulan, utan något helt nytt.

Experiment 307 har planerats sedan i höstas, men först efter jul har det tagit form ordentligt.

- Siffran 307 hade ingen betydelse från början - den bara kom, berättar Åsa Fränkel. Men så tyckte vi den passade bra eftersom vi har premiär i mars 07.

Det handlar om att visa levande varelsers maktlöshet - ångest, rädsla, ilska, förtvivlan och hopplöshet samlat i dessa unga kroppar instängda i en glasbur.

Det brukar vara djur. Här är det människor.

- Hur långt är vi människor beredda att gå i vetenskapens namn, frågar de sig. Är detta en realistisk framtid?

Då frågan ställs till årskurs 9, uteblir svaret. Ingen kan svara - kanske har frågan aldrig dykt upp bland dessa ungdomar tidigare. Men de satt alldeles tysta under de 25 minuter föreställningen pågick. Trollbundna av de vitklädda kroppar som irrade omkring i sökandet efter sig själva och efter en flyktväg.

Sammanlagt ska de framföra sju föreställning, och ingen blir den andra lik. Här är improvisation välkommet - känslorna för stunden får styra agerandet i mångt och mycket.

Efter föreställningen pustar de ut. De är mycket nöjda med sitt framförande:

- Vi kunde inte haft en bättre premiär, säger Rebecka Axelsson Klein.

Mer läsning

Annons