Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är milan Erika ett minne blott

/
  • Kolet från milan Erika läggs ut i långa rader för att svalna, men det gäller för kolarna att vara på sin vakt, kolet är så hett att det kan ta eld och då gäller det att snabbt vara framme med vattenkannan och släcka elden.  Foto: Gösta Ljungberg
  • Det är ett dammigt och skitigt arbete att riva en mila och ta fram kolen. Sedan den 13 augusti har milan Erika brunnit, i söndags revs hon.  Foto: Gösta Ljungberg

Annons

Efter att ha brunnit drygt tre veckor var det dags att ta av stybben som täckt Erika och riva fram kolet. Ett lortigt arbete som utfördes i söndags av gänget på 13 kolare som även turats om att sova i kolarkojan och vakta milan dygnet runt.

Det var fortfarande väldigt varmt inne i milan, så kolarna fick vara vaksamma när de skottade fram kolet så att det inte började brinna, då gällde det att snabbt vara framme med vattenkannan.

Gösta Johansson har varit med på nästan alla milor i Milhagen, och berättar att de är väldigt oförutsägbara.

- Ingen mila är den andra lik, säger han. Ingen fungerar precis som den andra, de kolar helt olika. Ibland kan det till exempel vara mycket ved kvar som är okolat. Ibland är det nästan perfekt.

I år tycks det ha gått bra i alla fall, och det blev en del kol att ta tillvara på, omkring 5000 liter kol tror Gösta.

Kolmilor har av tradition kvinnonamn, årets var uppkallad efter den enda kvinnliga kolaren i år, Erika. Om det är oförutsägbarheten hos milorna eller att den höll kolaren varm om nätterna som fött den traditionen vill Gösta Johansson däremot inte uttala sig om.

Att kola en mila i dag skiljer sig en del från förr i tiden, berättar Gösta. Då var det riskfyllt, både fysiskt och ekonomiskt. Dagens milor är kanske bara tio procent så stora som de kunde vara förr, och då vaktade kolarna dessutom ofta fler än en mila. När stybben skulle klubbas ihop allt eftersom veden förkolnade, vilket man gjorde stående uppe på milan, kunde de sluta så illa att kolaren slog hål i milan och i värsta fall föll ned i den och dog i hettan. Brann milan upp förlorade man hela förtjänsten och arbetet var förgäves.

- Det var ingen lek, konstaterar Gösta.

Kolargänget avslutade dagen med ärtsoppa och skönsång i det fria.

Mer läsning

Annons