Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kan sjukdom fejkas?

/
  • Olle Hellström menar att människors självutplånande, meningssökande flykt i själva verket i åratal kan ha underhållits av läkare som själva är fängslade av standardiserade, skolmedicinskt utformade rörelsemönster, handlingsprogram.

– Se patienten som människa – inte tvärtom.
Det rådet förmedlar distriktsläkaren Olle Hellström till sina kollegor i en artikel i Läkartidningen. Han hoppas att hans erfarenheter och funderingar kan vara en möjlig väg till självhjälp för patienter.
Läkaren menar att upplevda krämpor kan vara ett sätt för oss att dölja egna tillkortakommanden, att vi inte blivit den vi ville bli.

Annons

Olle Hellström, distriktsläkare från Djurås och under många år verksam vid vårdcentralerna i Gagnef, Vansbro och Borlänge, har funderat över hur och om mötet mellan läkare och patient kan utvecklas, varför många allmänläkare säger upp fasta anställningar för att bli stafettläkare och vad som döljer sig bakom patienters upplevda, svårdiagnosticerade krämpor.

Han konstaterar att det är alltför lätt att betrakta krämpor som utslag av arbetsskygghet:

– Genom en glipa i min skolmedicinska kunskapsmodell anar jag någonting ovetenskapligt i en del symtomupplevelser, något utöver mina inlärda, kalkylerbara fakta om patienten som föremål för mitt sökande. Den som mår dåligt spelar sällan sjuk.

Distriktsläkaren jämför med en ripa, som spelar skadad och med slappt hängande vingar – ett nedärvt genetiskt rörelsemönster – lockar bort rovdjur från boet och ungarna. Han ställer därefter frågan om även människor kan fejka en skada, i så fall varför och om individen är medveten om att krämpan är fejkad.

– När vi snuddar vid tanken att vi inte längre är den vi föresatte oss att bli ligger det i vår natur att gå upp i andra, mindre ångestladdade tankar. Känslan av eget ansvar mildras när vi känner oss utsatta. Som patienter kan vi få ett namn på åkomman, en diagnos, och slippa rannsaka oss själva och därmed slippa känslan av skuld.

Överfört innebär resonemanget att en läkare kan skjuta upp ängslan över att "kanske inte vara den som jag en gång skulle bli, en hjälpare":

– Jag skriver remisser, försöker behandla, ger råd, prövar lovande pseudodiagnoser, letar matchande biologiska markörer, skriver sjukintyg. När mina patienter närs av en krämpa är inte heller de skyldiga. Min friska, upplevt sjuka patient och jag är i samma båt.

– I synnerhet allmänläkare, i början av vårdkedjan, behöver kunskap om själva människan i patienten. Vi kan vinna på att fästa blicken också vid det som patienter omedvetet döljer. Med skapade upplevelser tränger vi kanske undan våra obehagliga, kanske mest betydelsefulla frågor. När vi i våra möten enbart letar fakta, skjuter vi undan vår egen känsla av hjälplöshet och okunnighet.

Olle Hellström hävdar att läkares skolmedicinska kunskap är värdelös i möten med patienter som med sin sjukdomskänsla döljer sitt specifikt mänskliga dilemma.

– Ser vi patienten både som människa och som fysisk varelse kan vi känna oss mer tillfreds med vårt arbete.

Mer läsning

Annons