Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Välförtjänt "framåt" för Lööf, men när andra bytt till "auktoritär" politik borde liberala partier samla fler

Annons
Segertåg eller

Hettan var tryckande på både ett och två sätt när entusiastiska centerpartister på fredagsförmiddagen köade utanför Globen i Stockholm. En timme innan valkonventet var det redan fullt utanför portarna. Det går bra för Annie Lööf. Många vill sola sig i skuggan.

I valet 1998 var C:s väljarstöd i Stockholms kommun knappt mätbart, 1,7 procent. I vårens stora SCB-mätning uppskattades huvudstadsstödet till 10,1 procent. C har förändrats. Och Stockholm gått från partiets svagaste till starkaste fäste på 20 år. Det har inte varit någon enkel resa. Till sist tycks dock harmoni ha infunnit sig.

"Den som har roligast vinner" sade tidigare C-ledaren Maud Olofsson. Det ser onekligen kul ut att vara centerpartist 2018: Stort valkonvent av amerikanskt snitt med skyltar och dundrande musik. En enorm valbudget, ett svindlande bankkonto. Och en ny valfilm med enda nackdelen att det påkostade utförandet lätt kan förväxlas med en Volvo-reklam av ouppmärksam tevetittare.

Borta är den uppslitande interna (svek)debatten om för mycket liberalism, för litet landsbygdsfokus och hatet mot den mytomspunna "Stureplanscentern" (ironiskt nog när det blåste som mest härförd av en man från Köping, numer månskensgetbonde i Björbo).

Valparollen "Framåt" är en ogenerad karbonkopia på Frankrikes president Emmanuel Macrons "En Marche!". Macron har på kort tid blivit symbolen för framgångsrik liberalism i Västeuropa. C vill ge Lööf samma status i Sverige. Valet 2018 är bara ett steg i ett långsiktigt arbetet för att få C att växa i takt med att väljarna ledsnar på S och M.

Tidningen Dagens Samhälles sammanvägning av opinionsmätningar förutspår ett valresultat för C på drygt nio procent. Allt i närheten av tio kommer så klart att vara en succé. För Lööf. För C. Men knappast för liberalismen i Sverige.

Jan Björklunds L harvar farligt nära riksdagsspärren. Under fem procent när mätningarna vägs samman. 3,3 procent i en i Aftonbladet i vintras. Inte ens motsvarande en full "folköl".

Med lite tur får partierna tillsammans 15 procent.

Det är förvisso ett större stöd än 2014 men ska ses mot bakgrund av att det skett en radikal förskjutning av hela det politiska fältet. Riktningen för utvecklingen kan man säga mycket om, men liberal är den inte.

2010 visade en opinionsundersökning från Novus och tankesmedjan Fores att sex av tio svenska väljare såg sig som liberala. Och jämför Fredrik Reinfeldts retorik om frihet och öppna hjärtan med dagens M, som liksom S, mest försöker sälja ett "skydd" mot en annars förestående katastrof.

Lägg därtill att drygt 20 procent av väljarna säger sig ha för avsikt att rösta på SD, som framhåller Ungern och Viktor Orbán som föredömen för hur samhälle och politik ska utvecklas.

Väg slutligen in "Brexit", valet av Donald Trump och den våg av liberala bakslag som följt.

John Zanchi, valgeneral för S, konstaterade i vintras att väljarna suktar efter "auktoritär" politik.

Tyvärr har han rätt. Och att "bara" 15 procent i ett sådant läge stödjer de två partier som lyfter fram en liberal samhällsordning som fortsatt önskvärd – och vågar stå för frihet som ett överordnat politiskt mål – är ingen "succé". Det är tyvärr en stor varningsklocka.

"Framåt", "frihet" och "medmänsklighet" borde helt enkelt räcka till mer.

LÄS ÄVEN:

Fler ledare och krönikor av Gabriel Ehrling

Mer läsning

Annons