Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Kommer du att gråta när "ditt" lokala parti går i graven? Jag tror inte det.

Annons
Gabriel Ehrling är politisk redaktör (vik.) på oberoende liberala Dalarnas Tidingar.

Dalarna kryllar av dem. De lokala partierna. Födda ur frustration. Burna av eldsjälar som fått nog. En lika lokalpatriotisk som populistisk protest mot centralortens påstådda maktfullkomlighet. Ibland är den verklig. Inte sällan dock inbillad. De är som ett kärleksbarn mellan centerpartism som på Hedlunds tid och drag under galoscherna á la "Ian & Bert".

I Älvdalens kommun tycktes det ett tag behövas ett parti för varje by. Nu finns blott "Kommunlistan" kvar. Långt innan SD:s genombrott fanns tio partier i fullmäktige i Mora. Kvar i dag är "Morapartiet" under ledning av Ingvar "Nille" Niilimaa (som för övrigt brukar sälja flest bingolotter i Dalarna).

"Malung-Sälenpartiet" tuffar på. "Kommunpartiet" i Vansbro likaså. Vad de egentligen står för vet däremot få.

I Leksand håller "Bygdepartiet" sina fästen i Insjön och Siljansnäs. I Ludvika dväljs ännu "Bopartiet", som på 80-talet sprang ur en livaktig lokalförening av Villaägarna.

I Långshyttan röstar alltjämt en majoritet på "sitt" alldeles egna och tyvärr inte så lilla (missnöjes)parti.

Så sent som 2014 fick Dalarna ett nytillskott i "Kommunal samling" i Gagnef (en protest mot en illa hanterad politisk fråga).

I residensstaden är Falupartiet på dekis (trots att man bytt logotyp till en bock – ett "ansvarsfullt" djur, enligt partiet). I Borlänge kippar "Omsorg för alla" efter andan.

De lokala partierna blir färre efter valet. Den nya grundlagen ger att det behövs två eller tre procent av rösterna för att komma in i fullmäktige (beroende av antalet valkretsar).

Redan nu tappas gravölen upp. "Kommunlistan" i Avesta, eller "Axel Ingmars parti" som de flesta Avestabor känner det, berättade nyligen att man gjort sitt.

LÄS ÄVEN (+):

Klart: Partiet Kommunlistan läggs ner – "Just nu gråter jag bara"

Adjunkten Ingmar var egentligen moderat men hade fått flytta på sig för att ge plats åt yngre krafter. Svaret blev ett eget parti. Två veckor innan valet. Och mellan åtta och 13 procent av rösterna i valen 1994, 1998 och 2002.

Starkast gensvar vann partiet i protesten mot bron mellan parkeringen utanför gallerian och Koppardalen – efter att den redan hade byggts.

Största bidrag var i stället partiets del i maktskiftet 2002, då en brokig skara icke-socialistiska snarare än borgerliga partier, äntligen kunde låta kvastarna gå i korridorer där Socialdemokraterna samlat damm i 100 år.

När Ingmar 2011 gick ur tiden, 87 år gammal, var det som ålderspresident i fullmäktige. Det hade han blivit redan 1986.

Sista gången jag såg Ingvar var i valrörelsen 2010. Då satt han i en plaststol på gågatan. Runt handleden hade ett inläggningsband från lasarettet. Men varken ålder eller krämpor skulle stå i vägen för mötet med väljarna.

Därefter gick det som det tycks ödesbestämt att gå för (nästan) alla lokala partier: När förgrundsgestalten bleknar gör partiet det. Ideologin är vagt allmänborglig. Man är för allt som är bra. Och mot allt som är dåligt. Men vem är inte det? Och till sist behövs partiet inte längre.

Kommunlistan gör rätt som lägger ner. Resan är gjord och de kommer inte att saknas.

Däremot många som saknar Axel Ingmar.

Främst som lärare och en av bygdens stora lokalhistoriker. Men också som en blåslampa mot makten.

Han visste var han kom ifrån. Han drevs av stark övertygelse. Han var en glad prick. Han brann livet ut.

Sådana människor är vi inte bortskämda med.

LÄS ÄVEN:

Fler ledare och krönikor av Gabriel Ehrling

Mer läsning

Annons