Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Dessa dalapolitiker möttes av hat - så kan skyddet för lokaldemokratin stärkas

Artikel 6 av 8
#defolkvalda
Visa alla artiklar

Annons
Gustav Ericsson (M), före detta oppositionsråd i Hedemora.

Tidningen avslutar i dag en kartläggning av hot och hat mot politiskt förtroendevalda i länet. Det har varit nedslående läsning.

LÄS ÄVEN (+):

Jätteenkät: Var tredje politiker drabbad av hot eller hat – flera undviker känsliga frågor av rädsla

78 fritidspolitiker i Dalarna har hotats sedan valet. 5 har utsatts för fysiskt våld. 18 har utsatts för sexuella trakasserier. Lika många för skadegörelse av egendom.

Det är verkligen bedrövligt. Samtidigt är jag inte förvånad. Fjolåret innehöll flera vittnesmål om hur tufft det blivit för våra folkvalda.

”Sedan hände den där vargattacken i Avesta, då 21 får blev dödade. Då gick jag ut och sa att vi måste minska antalet vargar i Sverige generellt, och framför allt i Dalarna. Då drog djurrättsvännerna i gång igen, men jag försökte ignorera det och tog sommarledigt och reste bort. Men medan jag var på semester i Skåne så fick familjen hem ett skriftligt hot. Det var riktat till mig, men var formulerat så att det även drabbade min familj som bor på samma gård. Så då bestämde jag mig.”

Gustav Ericsson var sinnebilden för vad partierna vill ha: En ung politiker som hade något att säga och ville ta plats – och fick det!

Via en framgångsrik personvalskampanj och en partikamrat som avstod en position kom Ericsson att bli oppositionsråd för Moderaterna i Hedemora. Han hade när han tillträdde 2015 nyss fyllt 20 år.

När vi sågs förra somras för en intervju hade han lämnat partiet och alla politiska uppdrag.

Efter intervjun listade jag hans "kontroversiella" åsikter, vilka väckt ilska hos allt från ”invandringskritiker” till djurrättsaktivister.

Han hade sagt att Sverige, som ett av världens rikaste länder, har råd att ta ett visst ansvar genom att ge asyl åt några av alla de människor som flyr för sina liv.

Han hade sagt att alla människor har lika rättigheter, oavsett sexuell läggning och identitet, och att kommunen därför gott kunde hissa Pride-flaggan utanför stadshuset i Hedemora (ett förslag som sänktes av S).

Han hade sagt att omsorgen över vargstammen inte får inkräkta för mycket på människors liv i landsbygd.

Och han hade sagt att man kan slippa en hord av kajor cirklande runt sig när man stannar på Hemköp, vilket är ett högst reellt problem i Hedemora.

Efter intervjun tänkte jag att de flesta människor i Dalarna nog tycker som Ericsson. Ja, jag hoppas i alla fall det.

Och om man inte ens kan uttrycka vad som i området är tämligen okontroversiella åsikter utan att mötas av det Ericsson beskrev som ”skit som sedan blir hot och... enorma mängder hat” – var har vi då hamnat någonstans?

Ericssons vittnesmål är bara ett bland flera de senaste åren.

Patrik Liljeglöd (V), gruppledare för V i Falun.

Snart därefter klev Vänsterpartiets gruppledare i Falun, Patrik Liljeglöd, fram och berättade om hur han överfallits och våldtagits på vägen hem från en middag hos en vän.

2015 tvingades den då blott 16-åriga Jolin Berg att byta skola efter att hon trakasserats för sitt engagemang i Sverigedemokraterna.

Jolin Berg (SD) bytte skola efter politiska trakasserier.

I gårdagens tidning berättade Jonas Hillerström (KD) om det hat han utsatts för till följd av sitt politiska engagemang.

Därtill finns alla politiskt förtroendevalda som bara biter ihop och inte berättar. Och de människor som aldrig vågar börja med politik, för att de inte vill utsätta sig för den påfrestning det innebär.

Brottsförebyggande rådet (Brå) undersökte trakasserier, hot och våld mot landets politiker framkom att så många som var fjärde drabbas. Undersökningen visade därtill att mindre än var femte anmält saken till polis.

Enligt Brå är ett vanligt svar också att man tycker att utsattheten kommer naturligt med uppdraget och att man därför måste stå ut med det. Vilket man så klart inte borde behöva göra.

Även tidningens kartläggning förstärker bilden av att politikerna inte tycks tror att en polisanmälan leder till något.

Andra berättelser, som den från ledarredaktionens krönikör Henrik Johansson från Avesta, skvallrar om att polisen har högst reella problem att hantera hot och hat via internet.

Inom loppet av några få dagar utsattes Johansson för inte mindre än 40 (!) uttalade hot. Till sist kom hoten att handla om att mörda Johanssons anhöriga. Ändå klev han från polisstationen utan att ha fått omedelbart stöd.

Att hantera hot och hat är tyvärr sedan länge även en del av vardagen på en större tidningsredaktion som den jag har förmånen att arbeta på.

År för år tycks samtalsklimatet trissas upp.

Människor som aldrig skulle uttrycka sig på ett sådant vis vid ett personligt möte, eller för den delen över telefon, tar i skydd bakom skärmen och den anonymitet som erbjuds där till ord som både skrämmer och sårar.

Men det vackra i kråksången är att tidningarna lärt sig och i det avseendet, enligt min erfarenhet och insyn, i dag är föredömliga arbetsgivare.

Man inser också efter ett tag att näthatet är organiserat. Även i vad som kan tyckas vara främst en angelägenhet för människor som bor på en viss ort rings och mejlas det från hela landet.

Jonas Hillerström (KD) är fritidspolitiker i Borlänge.

Problemet för Gustav Ericsson, Patrik Liljeglöd, Jolin Berg, Jonas Hillerström och alla de politiker som genom tidningens enkät vittnar om hot och hat är att partipolitiskt engagemang sker i något av ett vakuum.

Våra politiker är varken anställda av kommuner och landsting, där beredskapen för att hantera hot och hat också tvingats bli bättre, eller folkvalda på riksnivå så att de fullt ut åtnjuter den uppbackning som partierna har vid de professionaliserade kanslierna i Stockholm och i riksdagen.

Den svenska föreningsdemokratin bygger på att den som engagerar sig kan känna sig trygg. Men samhällsdebatten i Sverige 2018 är milt uttryckt ganska långt ifrån den grekiska idealbilden om det upplysta samtalet på torget…

För de människor som tar uppdrag i demokratins tjänst på lokal och regional nivå så måste samhällets stöd bli mer handfast.

Stödet från eldsjälarna i de lokala partiorganisationerna räcker inte. Den som väljs till politiska förtroendeuppdrag i kommuner och landsting bör ha tillgång till samma skydd och uppbackning som vanliga anställda.

Därtill kan vi alla – som medmänniskor, men också som medborgare i ett samhälle som även i framtiden måste vara fritt och öppet – göra en insats genom att markera när vi hör hur andra människor går över gränsen.

Alla politiker tål kritik. Ofta förtjänar de den också.

Men ingen ska behöva vara rädd för den egna hälsan, vännernas eller familjens.

Alla artiklar i
#defolkvalda
Annons