Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förintelseöverlevanden Hédi Fried, 93: ”Man ska inte vara rädd. Jag kommer till Ludvika när nazisterna marscherar"

Artikel 6 av 40
1 maj 2018
Visa alla artiklar

Annons
Foto: Claudio Bresciani/TT

Läs även: Supersatsning på första maj – här är hålltiderna du inte får missa

I morgon marscherar nazistiska NMR i Ludvika. Sedan åker de flesta hem igen. Men några blir kvar och finns varje dag i lokalsamhället. Vad betyder det? Och hur ska vi långsiktigt förhålla oss till nazismen? DT:s Gabriel Ehrling har träffat Förintelseöverlevanden Hédi Fried.

En dag när hon är på väg från skolan händer det hon så länge gått och väntat på. Ensam kommer han mot henne på trottoaren. Den långe unge mannen som hon förälskat sig i. Han med det vackra och leende ansiktet. Äntligen kommer han att se henne!

Hon är bara ett barn. Hon ler mot honom. Hjärtat bultar och knäna sviktar, sådär som de gärna gör när man är fjorton år.

[+] DOKUMENT: Sex år med nazismen – så har hatet förändrat Ludvika

Han ler också.

Men han säger inte hej.

Han spottar henne i ansiktet. 

För hon är ingen ”vanlig” flicka. Inte i den värld hon lever i, 30-talets Europa. Där är hon ett avskum. Där är hon smutsig. Hon ska snart förlora allt. 

Det dröjer några år, men sedan kommer de. Soldaterna.

Familjen tvingas gå från allt. Från sin egen historia. Från sin frihet.

Ja, de går från sina liv.

Bakom gardinerna står grannarna – människor de trott att de delat livet i lokalsamhället med – och bara tittar på. Ingen gör en ansats till protest eller motstånd. Hon och hennes familj har glatt sig med dem i deras glädje, sörjt med dem i deras sorg. Men när de själva en dag förs bort syns inget medlidande. Värst är att hon inte vet om de inte vågar, eller om de helt enkelt inte bryr sig.

Hon hamnar i gettot.

På 20-årsdagen vaknar hon med gråten i halsen. På näthinnan flimrar bilder från tidigare födelsedagar. Vänner, blommor och presenter, god mat och sötsaker. Hon gråter. Hon sörjer. Ändå vet hon ännu inte att båda hennes föräldrar redan kastats i ugnarna. Det enda hon vet är att hon vaknar i koncentrationslägret i Auschwitz. I stället för "Ja, må hon leva" hörs en SS-kvinnas gälla skrik: "Raus, raus, ut med er, skynda på era (jude)svin.”

Men så lämnar vakterna sina poster vid detta helvete på jorden. Kriget är slut. Många av dem som befrias dör ändå. Människokroppen är tålig, men inte hur tålig som helst. Hon är mer död än levande, men repar sig.

Tillsammans med sin syster får hon plats på en av Röda korsets båtar till Sverige. Där börjar ett andra liv. Ett liv i frihet. Hon bildar familj. Blir psykolog. Startar företag. Engagerar sig i den judiska församlingen. Hon blir hedersdoktor.

Och våren 2018 vill hon prata om Dalarna.

Överlevande och outtröttlig i sitt arbete mot nazism. Här talar Hédi Fried vid Riksarkivets 400-årsjubileum. Foto: Pontus Lundahl/TT

[+] Läs även: ”Det finns en rädsla, men vi måste samlas mot rasism och nazism"

Trots att hon utsattes för mänsklighetens värsta grymhet så vägrar hon att låta det faktum att hon klarade sig beskrivas som något som liknar en bedrift. Hon menar att hon bara hade tur. Hade nazismen fått lite längre tid så hade hon också mördats.

Sex miljoner judar hade inte samma tur. Även ett stort antal romer, polacker, ryssar, homosexuella, rörelsehindrade, psykiskt sjuka, politiskt oliktänkande, Jehovas vittnen, krigsfångar och tyskar som bara hade ”fel” hudfärg hamnade i koncentrationslägren. Vem som helst som inte behagade regimen och de regimtrogna kunde hamna där.

Sådan var den, nazismen. Ändå packar en ny generation nazister nu väskorna för att resa till Ludvika.

Långa skuggor från historien. Nazistiska NMR marscherar för tredje året i Dalarna.

Hédi Fried är en av få i Sverige som fortfarande kan dela egna berättelser från Förintelsen. I år fyller hon 94 och hon har bestämt sig för att ägna den tid hon har kvar på jorden åt att försöka skydda oss alla från att Förintelsen återupprepas. Hon vill att vi ska slippa uppleva vad hon sett med egna ögon. Hon vill berätta vad vi som har framtiden att förvalta måste veta för att se till att det aldrig händer igen.

När Hédi Fried tar emot i sin lägenhet i Stockholm i mitten av april tycks hon ha lika många frågor som jag: Hur många är nazisterna? Vad säger människor i Dalarna när de marscherar? Vilka säger emot? Vad gör medierna?

Jag säger som det är: Att jag tror att vi alla kämpar med hur vi ska hantera det faktum att hatet går på gatorna. Att vi inte riktigt vet hur oroliga vi ska vara, för oss själva och för demokratin. Att vi slits mellan tankarna ”Det här får inte stå oemotsagt!” och ”Vi ska inte ge nazisterna för mycket uppmärksamhet!”. Att vi alla hoppats att de skulle förtvina och försvinna igen, men att vi tvingats inse att de inte lär göra det än på ett tag. 

Jag berättar att många kommer att gå ut och demonstrera mot nazismen. Att antirasistiska organisationer mobiliserar. Att arbetarrörelsen vägrar låta sig skrämmas. Att Svenska kyrkan bjuder in till mångfaldsgudstjänster och familjedagar.

”Det finns motstånd”, konstaterar Hédi Fried och ler.

[+] Läs även: Han har gått i förstamajtåget sedan 1958 – "Vi måste påminna oss vad arbetarrörelsen betytt för Sverige"

Vägrar vara tysta. Motdemonstranter vid NMR:s marsch i Falun 2017.

Hur känner du inför att nazisterna marscherar i en svensk stad?

– Det är bra att det blir motdemonstrationer. Det är också viktigt att det står i tidningarna att det även på 30-talet började med marscher – och slutade med gaskammare. Människor som tror på frihet och demokrati måste få argument om varför det är viktigt att stå upp emot nazismen och ges stöd i att göra detta.

Det är ju inte bara på 1 maj det finns nazister i Ludvika. Ett antal av dem bor i området och finns där hela tiden. Vad vill du ge för råd till Ludvikaborna, de som tvingas se och möta nazismen i vardagen?

– Låt inte chocken förlama! Även om det är mänskligt att göra det när man ställs inför ondskan. Vi måste hjälpa varandra komma ur chocken och agera. Hela samhället bör visa att man inte tål nazismen. Alla som har något att säga ska hålla ihop. På så sätt ser övriga befolkningen kraften när man kommer samman.

Tidningen har berättat att nazisterna ägnar stor energi åt att försöka ta plats i civilsamhället. De vill få det att framstå som att deras åsikter inte är farliga. Om man exempelvis har barn i samma klass som någon av nazisterna, hur ska man tänka då?

– Det är bara att berätta för barnen. Prata, prata, prata. Var inte rädd för att använda orden. Orden kan döda men de kan också rädda dig. Barn förstår mer än vad man tror. Viktigast är att förstå att hotet från nazismen inte stannar med oss judar. Börjar man mörda judar så fortsätter man med andra.

Vad kan man göra med människor som är på väg att rekryteras av NMR?

– Man ska alltid vara observant på ”svansen”. Försök förhindra dem som ligger i farozonen från att ansluta sig genom att erbjuda en annan gemenskap. Om de är unga så kan det exempelvis vara att det finns en bra ungdomsgård där de är välkomna och där man arbetar förebyggande.

Om man då ska arbeta förebyggande, hur gör man det bäst?

– Information. Jag har inte kommit på något annat. Skolan är mycket viktig. Och de positiva sammanhangen kan balansera attraktionskraften hos nazisterna.

[+] Läs även: Drönare och ridande polis ska stoppa bråk på 1 maj i Ludvika: "Det är nolltolerans"

Vill rekrytera. Marscherna är en del i NMR:s försök att växa.

Hur tycker du att man politiskt ska hantera NMR? De har ju fått tillstånd.

Politikerna bör gå i spetsen på motdemonstrationen. De måste möta ungdomar och våga prata om nazismen. Det bästa är om man kan åstadkomma en rörelse lokalt. Om det är i Dalarna som nazisterna och anti-demokratiska krafter mobiliserar så är det också där motstånd och demokratiska krafter måste mobilisera. 

Det finns ju också många som tycker att man inte ska bry sig så mycket om nazisterna. Att man inte ska ge dem någon uppmärksamhet…

– Det är fel. 

Varför det?

– Tillvänjningen är farlig. Man vänjer sig vid en liten sak i dag och då är det lättare att vänja sig med något mycket svårare i morgon. Om tillräckligt många inte bryr sig då blir det till slut fritt fram.

Motstånd. Clowner Mot Nazism är en av de organisationer som demonstrerar mot nazisternas marscher. Här i Falun 2017.

Vad mer kan man göra? Om man exempelvis är för gammal för att gå i en motdemonstration, eller bara bor en bra bit bort?

– Tala med din granne om nazistmarschen och vad den betyder. Var inte rädd att visa vad du tycker. Var inte tyst. Det är många som tiger för att behålla den goda stämningen. Det är inte alls säkert att den du en gång tvingas säga emot kommer att låta sig övertygas, men du sår ett frö. Och man vet aldrig när frön kan slå rot.

– Vi ska alla göra vad vi kan och även jag måste göra något.

Vad menar du?

– Man ska inte vara rädd. Jag kommer till Ludvika när nazisterna marscherar. Och jag vill att ni på tidningen hjälper mig! Det kan vara bra för folk att se att "här kommer en människa som varit förföljd av en grupp som till att börja med inte ville annat än att marschera”. Jag vill att mina och alla andras barn skall växa upp i en bättre värld, en värld utan hat. Därför kan jag inte vara tyst. 

Gabriel Ehrling är ledarskribent på oberoende liberala Dalarnas Tidningar. Mer om Hédi Frieds resa till Ludvika publiceras 1 maj.

LÄS ÄVEN:

Gabriel Ehrling: Det går alldeles utmärkt att säga nej till dessa nazister

Gabriel Ehrling: I dag visade Faluborna att här har nassarna inget att hämta

Alla artiklar i
1 maj 2018
Annons