Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peter röjer för att rädda liv

/
  • Peter Skogkvist brukar föreläsa i skolor om minröjning.
  • Peter Skokvist visar olika typer av minor han röjt.
  • Peter Skogkvist med en trampmina, enkel konstruktion men dödligt farlig.

Som minröjare i Moçambique, Angola, Kosovo och i Libanon har Peter Skogkvist jobbat med döden som nära följeslagare.
Minnen av lemlästade människor hindrar honom inte för att vilja åka i väg igen.
– Att få rädda armar och ben är drivkraften, det gör gott i själen, säger han.

Annons

Många kanske känner igen Peter Skogkvist som gitarrist i bandet B-side. Det har blivit en hel del spelningar genom åren.

– Jag och min bästa kompis Anders Olsson startade någon gång i början på 70-talet och garagade ihop, till slut hamnade vi i konstellationen B-side.

En del menade att de hörde hemma under genren indie-pop.

– Jag inte så noga med det. Vi spelade på en mc-träff i Borlänge en gång och jag minns så väl att en av dem sa "spela Sweet home Alabama era jävlar, ni förstör ju festen".

Peter Skogkvist har kaptens grad och arbetar i dagsläget som vakthavande befäl åt Svea Livgarde i Strängnäs. Skiftarbetet passar honom som hand i handske eftersom det ger honom en hel del ledig tid att ägna åt familjen och sitt stora intresse jakt, med hunden Sigge, en Basset Griffon.

Men äventyrslusten är stark och Peter Skokvist är beredd att lämna den lugna lunken hemmavid för att åka till någon oroshärd någonstans i världen. Sedan 1995 har han tjänstgjort som minröjare i olika omgångar åt Norsk Folkhjälp och som FN-soldat.

Året innan det första uppdraget som minröjare i Moçambique upplevde Peter Skogkvist på nära håll ett mycket mörkt kapitel i Faluns historia. Sommarnatten då fänrik Mattias Flink sköt ihjäl sju personer och skadade en svårt.

– Det som hände då påverkade nog en som människa, det tror jag. Man insåg att livet är lätt förgängligt, det kan gå fort. Jag har fortfarande svårt att prata om det, säger han.

Peter Skogkvist kände sex av offren väl, han hade varit med och utbildat de unga kvinnorna och han deltog i avslutningsfesten den aktuella kvällen innan Flink begick vansinnesdådet.

– Jag passerade platsen där han låg gömd tio minuter innan tjejerna, han kanske låg och tittade på mig, det vet jag inte.

Peter var en av de som fick den svåra uppgiften att hjälpa till med identifieringen av offren. Efter händelsen valde en av hans kollegor på I13 att ganska omgående åka till Afrika för att jobba med minröjning. Han skrev brev till Peter vilket fick honom att också söka tjänst som minröjare åt Norsk Folkhjälp.

– 1995 i februari stod jag i snö upp till bröstet i Älvdalen och höll en stridsskjutning när jag blev uppringd och fick beskedet "nästa vecka ska du vara i Moçambique". Jag kände bara "wow" och sprang därifrån lycklig. Jag tror inte att jag flydde från upplevelsen året innan, jag var ganska less på jobbet och äventyret lockade.

I två år tjänstgjorde han i Moçambique, ett land som han kommit att älska, inte minst på grund av den trevliga vänliga befolkningen där.

– Jag hade egentligen ingen utbildning för att röja minor. Men vi hade en amerikansk soldat som rymt från Franska legionen med oss som var riktigt bra på att lära ut. Han drillade mig i två veckor i 40 graders värme. En dag hade han lurat ut mig i ett minfält och så sa han i radioapparaten, "Skogkvist, nu är inte jag här, men du står i ett minfält bara så du vet och nu ska du få visa vad du kan". Då var jag ju tvungen att börja lita på minsökaren och grejerna jag hade med mig.

– Sedan rullade det på och vi anställde folk ur lokalbefolkningen och lärde upp dem hur de skulle använda utrustningen. När de hittade en mina ropade de på oss och så sprängde vi den eller tog rätt på den.

Sprängdes någon till döds under arbetet?

– Under ett och ett halvt års arbete förlorade vi tre minröjare, jag tycker att det är ett bra resultat.

I Angola, där Peter tjänstgjorde sex månader, möttes han av ett betydligt hårdare stämningsläge än i Moçambique. Bland annat blev han rånad av polis sju gånger och när han och ett par kollegor vid ett tillfälle passerade en militärbas utsattes de för kraftig beskjutning.

– Det var bara att hålla ner huvudet och trycka gasen i botten, glassplitter yrde i bilen.

Som FN-soldat ledde han arbetet med att röja massgravar i Kosovo, med allt det innebär, han har bilder från Afrika som visar människor som fått benen bortsprängda av minor, han har röjt klusterbomber i Libanon, en daglig tillvaro nära döden.

Trots det lockar äventyret starkt.

– Jag vill ju i väg nu. De ringde från Räddningsverket och ville ha mig till Libyen, men de drog öronen åt sig när de såg vilka mediciner jag äter. Jag fick en hjärtinfarkt när jag spelade hockey med FIF:s veteranlag. Jag har skaffat intyg från läkare som visar att jag har bättre värden än många andra. Det ska inte stoppa mig, jag ska i väg.

Mer läsning

Annons