Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nervskadan ödelade nästan hennes liv – nu är hon bronsmedaljör i tyngdlyftning

Susanne Andesson flyttade tillbaka till Dalarna för att vårda sin cancersjuka mamma som bara fick leva ytterligare två månader efter hennes flytt. På mammans dödsdag några år senare sökte Susanne hjälp för nacksmärtor – plötsligt låg hela hennes liv i ruiner igen.

3,5 år senare, trots kronisk nervsmärta och mot alla odds, har hon nu kammat hem ett VM-brons i tyngdlyftning för masters.

Annons

Bronspengen från master-VM i tyngdlyftning ligger hemma på köksbordet på Galgberget där Susanne Andersson bor. Den ser lätt ut och hänger i ett band som går i Tysklands tre färger.

Svart, rött och gult.

37-åringen, ursprungligen från Mora, berättar om hur mobilen laddade ur sig på vägen hem på grund av alla lyckönskningar. Samtal och meddelanden fullkomligt strömmade in. Men bronsmedaljen är inbakad i en mycket längre historia än de timmar som Sussie spenderat på Atletklubben i Falun. Och den är långt ifrån spikrak. Den har kantrats av personlig tragedi och död.

– Jag har alltid tävlat. I allt. Men det är en mycket längre resa hit än vad de flesta vet, berättar Susanne, som kallas Sussie av de flesta som hon känner.

Och så börjar hon berätta.

Läs även: Cissi Ramsby tio år efter Idol: "Jag gick in i väggen"

Susanne

– Den började väl för drygt tio år då blev min mamma blev väldigt sjuk. I cancer. Så jag flyttade till Falun för att ta hand om henne. Fem år innan flytten hade hon haft bröstcancer men den här gången kom det tillbaka och utvecklades till metastaser, berättar hon.

Cancern var aggressiv. Trots Sussies omvårdanad så gick hennes mamma bort på bara på två månader. Ett par år senare, på årsdagen av hennes mammas bortgång, skulle nästa smäll slå till med full kraft.

– Jag började på crossfit runt 2013 och blev verkligen biten av sporten. Så jag hade anmält mig till ett Girl Camp som jag hade tränat stenhårt inför. Bestämmer jag mig för något så går jag in obeskrivligt hårt för det. Pappa brukar säga att jag alltid varit den som lyckats med det som alla säger inte går, berättar Sussie vidare.

Två dagar innan campet så får hon plötsligt smärtkänningar i nacken. Riktigt elaka sådana. En massör blixinkallas för att försöka fixa den – hon hade ju ett träningscamp om mindre än två dygn! Massören masserade och Sussie grät.

Och grät och grät. Smärtan var olidlig. Men med lite smärtstillande skulle det väl gå, tänkte hon, trots att Sussie vid den här tidpunkten inte ens kunde böja sig för att plocka ur diskmaskinen. Än mindre sova.

Läs även: Änglamammor - Gravida väninnorna förlorade sina barn samma dag

Tillsammans med sina crossfitsbekanter under ett av sportens många moment.

På dagen för träningscampet inser hon tillslut det alla runt omkring redan sagt– det kommer inte gå att genomföra det här. Hur mycket hon än vill det.

Därefter går allt väldigt fort.

– Jag hamnade på akuten bara någon timme efter jag insett att jag inte kunde genomföra det där crossfitcampet. Till och med jag förstod att det här inte var någon vanlig nackspärr när smärtorna började stråla ut från axeln och ut i benet. Men man skickade hem mig. Med alvedon.

– Hela den natten är än idag bara ett töcken. Det är helt svart. Jag minns ingenting.

Dagen därpå vänder Sussie sig återigen till sjukhuset och hinner knappt kliva innanför dörren innan hon svimmar av smärtan. Då slutar också det ena benet att fungera. Hon blir inlagd och den här gången hittar de ett diskbråck i nacken och påbörjan till ännu ett. Vätskan som läckt ut har dessutom skapat en permanent nervskada.

– Hela högersidan slogs ju ut ett tag och jag blev inlagd en vecka. Läkarna ville göra en operation men riskerna och dålig prognoser för hur mitt liv skulle kunna se ut sen såg inte så bra ut så jag ville vänta. Det blev ingen operation sen heller och där någonstans så började min resa.

I 9 veckor medicinerades Sussie hemma med starka smärtstillande preparat. Och livet förändrades bokstavligen på en natt. Från att vara i sin livsform och med ett fullt fungerade socialt liv så blev hon plötsligt ensam med en kropp som inte fungerade som förut.

– Jag fick inte köra bil, jag kunde inte ha min hund Viggo – för jag fixade inte att gå. Jag hade en kompis här som hjälpte mig med mat och allt sånt där. I samma veva så kommer också en jättedepression. Hela livslusten försvann. Jag har nog aldrig tänkt så mörka tankar som då.

Ett år efter nackskadan och nästan på dagen på hennes mammas dödsdatum igen så var det dags igen. Den här gången en roterad höft och en stressfraktur i ryggen. Sakteliga hände någonting med det där drivet hon alltid haft.

Läs även: ALS-drabbade Sofia Román fick barn trots sin svåra sjukdom

En plats för kontemplation.

Drivet, eller glöden, som gjorde att Sussie alltid betraktats som tjejen som gjorde det omöjliga, som aldrig gav upp, den glöden började sakteliga slockna. Ett tag fanns den inte alls. Tids nog kom rörelseförmågan tillbaka men att gå ut med hunden kändes fortfarande som en omöjlighet.

– Jag skaffade Viggo när mamma dog. Han är mitt allt. Så jag kommer så väl ihåg att jag tänkte när jag stod där vid balkongdörren och släppte ut honom att "Såhär kan jag inte hålla på. Nu får jag skärpa mig". Och där började vägen tillbaka.

Därifrån hjälpte smärtrehabiliteringen på Säter henne vidare. Först gällde det att avvänja sig från den gedigna och långående medicineringen – för både depression och kronisk smärta. Sussie berättar att det svåra var kampen mot nervsmärtorna.

– Du kan medicinera nästan all annan typ av smärta men just nervskador. Ja, det går nästan inte. Nätterna var värst. Jag var vaken jämt. Med tiden så hittade jag små grejer jag kunde göra för att hålla igång kroppen och då fick jag förfrågan från en gymanläggning om att hålla pass - för seniorer. Det gav mig massor.

Under tiden tillbaka hade hon nästan dragit på sig som en form av social fobi. Isoleringen hemma och en föreställning om att hon inte dög hade förändrat hennes egen bild av sig själv. Instruktörsjobbet blev ännu ett steg tillbaka mot det sociala uttrymmet hon tidigare utan problem kunnat axla.

– Jag fick så mycket tillbaka från passen tillsammans med dom. Lärdomar om livet, om att göra saker prestationslöst. Och så mycket tacksamhet. Därifrån tog jag steget tillbaka till crossfiten igen. Men som domare.

När Sussie fick en domarförfrågan av sin gamla crossfitbox nere på Måndagsklubben så tvekade hon först. Hon åt fortfarande tabletter som fick henne att bli snurrig och må illa. Ibland kräktes hon. Men tillslut så gick hon en utbildning och bestämde sig för att döma en tävling.

– Det är sånt här som inte många vet om. Men jag hade sån fruktansvärd ångest inför det här. Men man måste utsätta sig för sådana här saker för att komma vidare. Och det gick ju bra – jag fick även förfrågan om att döma finalen.

Här någonstans beskriver Sussie att självkänslan börjar komma tillbaka. Liksom känslan av att få vara med. Mitt i smeten – utan att delta och utan att behöva vara bäst. Så när en arbetskollega frågade om hon inte kunde tänka sig att hänga på och träna lite tyngdlyftning så fortsatte hon att tänja på sina gränser.

Läs även: "Jag sov och spydde i en hel månad": Micael om stressen som gjorde honom sjuk

– Tyngdlyftning är en ganska mandominerad värld. Men tack vare crossfiten så har det exploderat så vi blev ett gäng tjejer som körde igång. Jag tyckte det var skitkul men eftersom överkroppen inte fungerade till en början så var jag såklart rädd och lite tveksam.

Trots att tanken var att fokusera enbart på benen, i och med hennes problem med överkroppen efter nervskadan, så började ändå saker att fungera. Plötsligt kunde hon utföra övningar ovanför huvudet. Kort därefter väcktes tankarna om att eventuellt börja tävla inom sporten, då det visade sig att hon hade en fallenhet även för denna sport.

– Folk sa att "Ska du? Tyngdlyftning? Hur ska det gå?" Och jag vet faktiskt inte hur det funkade, det bara gjorde det.

– Smärtrehabiliteringen tyckte det var idioti och bad mig och sluta. Många ifrågasatte mig och frågade om jag hade ont. Sanningen var att träningen vad bland de få tillfällena där jag kände mig smärtfri. För jag fokuserade inte på att det brände och drog i armen då, berättar Sussie vidare.

Livet börjar sakteliga komma tillbaka, om än på andra villkor. Sussie körde på med sin tyngdlyftning parallellt som en inre fight också pågick. Kampen mellan vad kroppen tålde och hjärnan ville.

2015 genomför hon sin första tävling. Tävlingen därpå tar hon ett så kallat "tävlingspers" på 18 kilo. Något som direktkvalificerar henne till SM - en tävling som hon också genomför. Efter SM går det även upp för henne att hon även kan tävla i VM – för utövare som passerat 35 år.

– Det är inte jättevanligt att man börjar man tyngdlyftning vid 35 som jag gjorde. Faktiskt så talar typ allt emot det, skrattar hon och fortsätter.

Läs även: Se när Faluborna både gömde sig och gav bidrag när Samir och Viktor knackade dörr

Sussie under en träning i Mockfjärd med sin tränare, tillika tidigare landslagslyftaren, Viktor Drougge.

Det blev en resa till Italien. För att tänka och se över saker och ting och den livsstil hon haft som alltid gått ut på att överprestera och vara bäst. Efter sin resan slutade hon att träna tyngdlyftning under en period. För att ta itu med sig själv.

– Jag började gå i KBT-terapi. Genom det har jag lärt mig att hålla isär träning och privatliv. Efter en tid började jag träna lite smått igen för att försöka hitta tillbaka till någon form av glädje. Grunden måste vara glädje. Inte prestation, fortsätter hon.

Förut följde hennes enda dåliga lyft på en träning med henne hem. Idag gör hon glada gubbar i sin träningsdagbok för att påminna sig själv om allt bra som hon också gör. Det handlar om resan. Målet kommer hon alltid till, det vet hon nu. Det handlar om att vara hel.

Början av 2016 går in i Sussies bok som det bästa året på mycket länge. Året då, om inte allting, så i alla fall nästan allt stämde. Och i sin nyvunna glädje så bestämmer hon sig för att gå för master-VM för seniorer den 1-8 oktober i Tyskland. Också 2016.

Och det gick bra även där. Riktigt bra.

– Jag har aldrig varit så mentalt stark som då. Jag hade hittat det. Sen när bronset var säkrat så exploderade telefonen. Det var en otrolig känsla, förklarar hon.

– Sen har jag otroligt mycket att tacka Viktor Drougge, min tränare från Mockfjärds AK, för. Han hjälpte mig med träning och träningsupplägg och han har varit en stor bidragande del till att jag överhuvudtaget kunde genomföra allt detta och att jag ens tog mig igenom tävlingarna i Tyskland.

Kämpa. Och när du orkar – kämpa med någon eller för något. För det blir bättre tillslut.

Det är det som Sussie vill skicka med till de som dras med en skada, en depression eller känner en hopplöshet över något. Ambition behöver inte vara att stå på prispallen på ett VM utan det kan handla om betydligt mindre saker.

– Det är inte målet som är det viktiga. Man kommer att komma dit. Resan och grunden måste bygga på glädje, avslutar hon.

Naturen och skogen. Här laddar både Sussie och hunden Viggo på sina batterier.

Mer läsning

Annons