Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Daniel har alltid velat bli brandman

/

Annons

- Jag har alltid velat bli brandman. Min pappa var brandman och när jag var liten fick jag följa med honom till jobbet och sova skavfötters. Jag såg upp till brandmännen och ville bli som de, säger Daniel Holmstrand.

Dialekten låter som västgötska. Lite som galenskaparna men inte lika bred. Men den ljuger. Daniel Holmstrand är uppvuxen i Varberg, Halland.

Han sitter i tv-rummet på brandstationen i Falun. Att han hamnade här var en ren slump.

- Jag hade gått klart utbildningen och såg jag att de sökte folk i Falun. Jag tänkte bara Falun, var sjutton ligger det?

Om det inte hade varit för en liten mening i annonsen hade han inte varit här nu.

- Det stod att jobbet handlade om vattendykning. Det är min specialitet, säger han och ler.

I april 1996 flyttade han hit, två månader senare träffade han sin blivande fru.

I januari i år blev Daniel Holmstrand ställföreträdande styrkeledare. Det betyder att han rycker ut som räddningsledare när den ordinarie är borta.

Söndagen den 20 maj var ett av de pass då Daniel Holmstrand skulle vara ordinarie styrkeledare.

- Jag tänkte att det var lite synd att det var en söndag eftersom det normalt inte är några larm då. Inte så att man önskar olyckor men eftersom jag är ny som styrkeledare vill jag träna på jobbet, förklarar han.

Han hade precis krupit ner i sängen på brandstationen när alla lampor tändes och larmet gick.

- Rök i ett trapphus i Herrhagen. Det är ett ganska vanligt larm.

Men i höjd med Hanröbron förstod han att det inte var något vanligt larm.

Han pratar snabbt och i nutid.

- Det är folk överallt på balkongerna. Nu är jag jättestressad. Vi ser hur det brinner. Vi är sex man. Det är 12 personer på balkongerna och vi får höra att fler är inuti huset.

- Det handlar bara om att rädda liv. Han som sköter pumpbilen får ta en stege till baksidan av huset. Det är obegripligt att han klarar det. Stegen är 16 meter. Skulle vi gå ut i dag skulle ingen av oss orka den.

Hela tiden sprider sig branden. Röken blåser över huset till dem som står på balkongerna.

- Jag förstår att det är ruskigt bråttom. Vi har tre prioområden och är sex man. Det är nu jag fattar att jag måste slänga rollen som räddningsledare och bli brandman.

Plötsligt kommer en man fram och säger att hans fru och tre barn är kvar i huset. Han pekar var. Lägenheten står i lågor.

- Det är omöjligt att de lever, säger jag till honom.

- Men jag pratar med dem i mobilen just nu, säger mannen.

Kvinnan och barnen ligger i sovrummet och andas genom täckena i sängen. Rummet är helt rökfyllt. De räddas.

- Jag tror att vi har varit där i mer än 1,5 timmar. Det visar sig att allt hänt på 26 minuter. Så skev var min tidsuppfattning. Vi har plockat ut 14 stycken på mindre än en halvtimme. Det är helt obegripligt.

Två personer dör i branden i Herrhagen.

Hur känns det efter något sådant här har hänt?

- De första tre dagarna har man inga känslor. Sedan börjar man komma i kapp, då är det jättejobbigt. Då kommer alla men, om och varför. Jag kunde ha riskerat brandmännens liv, det gnagde i mig. Jag drömde mardrömmar. Hade vi kunnat rädda dem som brann inne?

- Det tog två veckor av ältande, sedan kände jag att jag kunde gå vidare.

Efter Herrhagsbranden var Daniel ledig i två månader, en månad semester och en månads föräldraledighet.

Klockan halv fem en onsdagsmorgon två månader senare ringde telefonen.

- Jag kunde inte skaffa barnvakt mitt i natten, men kom till branden på Stigaregatan runt halv nio på morgonen. Då visste jag ingenting. Några timmar senare fick jag hålla i kontakten med medierna. Det var jättespännande.

- Första två samtalen med journalister kändes skrämmande. Sedan var jag som en papegoja som bara upprepade.

- Jag har aldrig ångrat att jag blev brandman. När ett barn dör blir man förstörd. Men sorgen är inte farlig. Det gäller att acceptera att man är ledsen och kunna hantera känslorna.

Fakta: Daniel Holmström

Ålder: 33

Familj: Frun Linda, dottern Hanna 7 och sonen Elias, 5.

Bor: I Samuelsdal

Intresse: Träning, familjen, huset, golf och fiske.

Mobiltelefonsignal: SOS, segelsällskapsresans melodi. "Jag tyckte att låten till sällskapsresan ett var rolig, men alla hade den så jag tog den här. Men egentligen är jag inte teknikintresserad, jag är alltid den med den äldsta mobilen"

Sämsta bok: Lindamordet av Leif G.W. Persson. "Det var inte spännande så jag bröt utan att läsa klart den."

Smultronställe på sommaren: Västkusten, Kärradal en mil norr om Varberg.

Mer läsning

Annons