Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debatten om Dalasinfoniettan: Missa inte arrangörens roll för musiken

Ibland präglar arrangören ett musikstycke mer än ursprungskompositören – och traditionen skiljer sig i olika genrer vilket skapar kulturkrockar. Det menar Leif Borgert i en kommentar till debatten om Dalasinfoniettans nyårskonsert.

Annons

Om arrangören -

Ibland uppstår något intressant utan att man själv har ett förstahandsintryck av det. Jag hade tyvärr inte möjlighet att besöka Dalasinfoniettans nyårskonsert men läser Thomas Fahlanders recension och fastnar för hans återkommande fråga om vem som orkestrerat musiken. I en replik svarar Karin Holdar att Musik i Dalarna i konsertprogrammen nämner vem som är upphovsperson till ett verk men inte vem som har arrangerat eller instrumenterat det. Hon hänvisar till praxis inom klassisk musik och exemplifierar med Gershwins ”Rhapsody in Blue”. Gershwin får publikens uppmärksamhet medan den som orkestrerat verket, Ferde Grofé, får nöja sig med en plats i bokhyllan. Jag tror det är detta som gör Fahlander frustrerad. Att bli osynliggjord när man i verkligheten har bidragit starkt till den musikaliska upplevelsen.

LÄS OCKSÅ: Vallåtar höjdpunkt i nyårskonsert, men slarv förstör för publiken

Låt mig ta ett exempel från jazzen, en musikform som jag känner väl sedan ungdomen. I min LP-samling har jag ”Sketches of Spain” med Miles Davis som framträdande solist. På ett av spåren finns ”Concerto de Aranjuez”, en komposition av den spanske gitarristen Joaquin Rodrigo, välkänd för lyssnare med intresse för klassisk musik. Det är emellertid inte han, som står i förgrunden när skivan presenteras utan i stället jazzarrangören Gil Evans. Vad är det han har gjort? Jag skulle inte kalla det för en instrumentering av Rodrigos verk, snarare en komposition i sig, inspirerad av förlagan. I jazzhistorien talas det om denna inspelning som en höjdpunkt i Gil Evans och Miles Davis karriär.

LÄS OCKSÅ: Karin Holdar, länsmusikchef svarar på kritik: ”Vi gillar att bli recenserade, men gör det med ett vårdat språk, kompetens och insikt”

Jazzens kännetecken är improvisationen, ett skapande i stunden baserat på en melodi och/eller en ackordföljd och där musikern är ”kompositör”. Arrangemanget är en nedtecknad improvisation, utförd vid datorn och/eller i samspel med berörda musiker och där arrangören har en motsvarande roll. Det vore mig främmande att skriva ett program till en jazzkonsert utan att nämna arrangören.

Jag ser meningsutbytet mellan Fahlander och Holdar som något mer än en strid om formuleringar. Det är ett möte (kollision?) mellan olika musikkulturer.

Leif Borgert

Praktiskt utövande musikalisk arrangör - främst av jazzmusik - sedan 1950-talets slut, nyligen för en stråk- och blåsensemble ur Dalasinfoniettan med några av Duke Ellingtons kompositioner som inspiration.

Mer läsning

Annons