Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

DEBATT: Pappa flydde hit från Tyskland – nu kastar Falun ut ungdomar och påminner allt mer om 30-talet

Annons

Hur kan vi låta det ske igen?

September 1949 kom min pappa, då sex år, till Sverige. Tillsammans med sin lillasyster och sina föräldrar lämnade han ön Rügen utanför Tysklands kust i en liten kajak och paddlade över Östersjön i riktning mot Ystad. De lämnade ett Europa i spillror och satte sitt hopp till Sverige för att skapa sig ett nytt liv. 

Som tyskar möttes de med misstänksamhet men ganska snart accepterades de nya invånarna som blev placerade på den västgötska landsbygden.

Min farmor arbetade som lärare och blev snabbt omtyckt. Min farfar fick hjälpa många grannar med deklarationer och andra ekonomiska spörsmål samtidigt som han arbetade som lantbrukare.

Min pappa och faster började skolan, vidareutbildade sig och har sedan bidragit till det svenska samhället genom vård och omsorg i deras yrken som undersköterska respektive präst. 

Min familj fick uppleva 20- och 30-talets vindar i form av nationalism med ett utpräglat ”vi och dem –tänkande”.

Som undervisande lärare i religion och historia har jag under många år sagt att vi upplever 20- och 30-talet igen i dagens Europa och Sverige. Eleverna får höra att vi upplever en historisk tid som deras kommande generationer kommer få läsa om i läroböckerna.

Som lärare och privatperson är det nu smärtsamt att se hur tankar och åsikter som vi tidigare lätt avfärdat och föraktat återigen har tagit fäste i vårt samhälle. Frågan hur människor kunde låta det ske för snart 100 år sedan har jag de senaste åren fått svar på.

Det som hände då sker även nu. Det sker runtomkring oss och vi är så mitt uppe i det att det är svårt att se hur gränserna har tänjts och flyttats fram. Hur självklara ord som medmänsklighet, solidaritet och människors lika värde inte längre inger respekt.

I Falun har vi cirka 30 ungdomar som likt min familj lämnat allt bakom sig och satt sin tilltro till Sverige. De möts både med misstänksamhet men också av mycket kärlek av oss Falubor.

Till skillnad mot min pappa som bands fast vid skolbänken för att han inte skulle störa alla (han förstod då ännu inte svenska och vad som skulle göras på lektionerna) vill socialnämnden och Falu kommun knyta upp repen och släppa taget om dessa ungdomar. 

Det är nu vi har möjligheten att visa vad vi vill ha för framtid och närmaste utveckling av samhället. Att låta dessa ungdomar lämna oss handlar inte bara om elva miljoner kronor. Det handlar först och främst om vilka liv som är värda mer eller inte.

Det pratades om elva miljoner kronor i beräknande omkostnader. Lite mer än 300 000 kronor per ungdom. Jag hoppas och tror att mina egna barn är värda den investeringen, trots att de nu är andra generationens invandrare med inslag från Östergötland. 

Omkostnaderna för att nu låta ungdomarna stanna kommer inte vara elva miljoner. Nu kommer de räknas som 18 år och socialtjänstansvaret kommer upphöra. De behöver nu tak över huvudet och mat.

Vi alla vet att det finns tomma platser på kommunens HVB-hem. Omkostnader så som hyra, kommer kommunen inte komma ifrån, med eller utan ungdomar. Resultatet blir att vi står med en tom byggnad och personal utan arbete. 

Det är nu vi har möjligheten att visa vad vi vill ha för framtid och närmaste utveckling av samhället. Att låta dessa ungdomar lämna oss handlar inte bara om ekonomiska kostnader. Det handlar först och främst om vilka liv som är värda mer eller inte.

Flyktinggruppen i Falun har under många årtionden arbetat med asylsökande och antalet hjälpsökande ökar för varje månad. Vi möter flera av dessa ungdomar varje dag och vi känner både deras och vår egen oro.

Vi känner oro eftersom det är vi tillsammans med det starka civilsamhället i Falun som kommer få ta hand om ungdomarna om skola och boende abrupt tas ifrån dem på grund av en mycket omdiskuterad och osäker åldersbedömning.

Arbetsbördan för alla medmänniskor som frivilligt ställer upp kan också börja kosta pengar om det är pengar som är det enda som räknas.

Vi är många runtomkring dessa ungdomar som blir påverkade när våra grundläggande åsikter om solidaritet och människovärde går stick i stäv med flertalet av våra förtroendevaldas. 

Vi har nu möjligheten att gå i täten för att skapa ett samhälle där alla är välkomna och där vi tar hand om alla som vi välkomnat till vår kommun. Kommunstyrelsen fattar beslut om vad ungdomarna är värda den 27 mars. Jag önskar att kommunen vågar visa lika mycket civilkurage som vi.

Maria Holzmann, Flyktinggruppen Falun

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons