Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Chefredaktörens krönika: Vad är ett signalement? Det här!

Vad innebär ett svepande exempelvis ”gärningsmannen var av utländsk härkomst”? Handlar det om en norrman, en fransos eller en libanes? Eller … ja, vad? Det är inget signalement.

Annons

Vad är ett signalement? Jag använder Nationalencyklopedins definition: ” Signalement är en beskrivning av en person”. Och jag tror att vi alla kan skriva under på den. Hur en person ser ut, hur en person klär sig, hur en person rör sig, åldern … det bidrar till ett signalement.

”Personen som jag såg var runt en och åttio lång, han var klädd i slitna jeans och en jacka med kapuschong och haltade litet lätt på ena benet, han såg ut att vara runt 55 år.”

Signalement publiceras, enligt DT:s publicistiska riktlinjer, utifrån vad som är relevant, men också med hänsyn till det misstänkta brottets art och var det ska ha begåtts.

Skedde det misstänkta brottet i en miljö som är offentlig? Finns detaljer i polisens signalement som kan bidra till att detektiven allmänheten drar sig till minnes vad den noterat?

Det är skäl att publicera signalement, som ”är en beskrivning av en person”.

Så här skriver jag i ”DT:s Etik och publicistik” – riktlinjerna för hur signalement kan återges:

”Signalement. Vad är relevant? Vad är signifikativt för en utpekad misstänkt? Det är de två frågor som är avgörande för vad vi ska berätta om/när vi publicerar signalement från polisen”.

I dag, fredag, har jag fått flera mejl om att DT mörkar, att DT inte ”berättar sanningen” apropå ett misstänkt våldsbrott.

Vi berättar det som är relevant. Och det som kan göra att detektiven allmänheten vaknar. Det handlar om kön, längd och ålder – markörer för vilka de misstänkta är.

Befann man sig i närheten av den utpekade brottsplatsen bör man rimligen utifrån ovanstående kunna dra sig till minnes vad man såg, eller uppfattade.

Jag har i en tidigare krönika resonerat om signalement.

Då skrev jag så här:

”Precis som alla ansvariga utgivare förhåller jag mig till de pressetiska reglerna – till skillnad mot hatsajter på nätet. Där står, i dess första punkt:

"Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling".

Och regelverket, som inte begränsar yttrandefriheten utan ger utrymme för den, säger också, i sin tionde punkt:

"Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande".

Nej, vi berättar vad som kan vara i allmänhetens intresse.

Där har vi alla ett ansvar. I kommentarsfält på Facebook. I kön till spelbutiken. När vi lämnar barnen på fotbollsträningen. Vad säger vi?

Vad innebär ett svepande exempelvis ”gärningsmannen var av utländsk härkomst”? Handlar det om en norrman, en fransos eller en libanes? Eller … ja, vad? Det är inget signalement.

Ett signalement är ”en beskrivning av en person”.

”Personen som jag såg var runt en och åttio lång, han var klädd i slitna jeans och en jacka med kapuschong och haltade litet lätt på ena benet, han såg ut att vara runt 55 år.”

CARL-JOHAN BERGMAN

Chefredaktör och ansvarig utgivare, DT

Mer läsning

Annons