Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Borlänge kommun är inte värda namnet äldreomsorg"

/
  • Svårframkomligt. Ellen Andersson hjälper Ingegerd Westberg över grusplanen mot entrén. – Det är otroligt svårt att ta sig över med rullator, och det är ingen som lyssnar på oss, menar de båda kvinnorna.  Foto: Janne Eriksson
  • Missnöjda hyresgäster. Gerda Hemmingson, Ingegerd Westberg, Karin Pettersson och Ellen Andersson bor alla i egna lägenheter på Hagalundshuset. De är väldigt besvikna på hur de har behandlats av kommunen och Tunabyggen.  Foto: Janne Eriksson

Annons

Vinden drar och sliter i det gamla paret som långsamt går över grusplanen mot Hagalundshuset. De har svårt att komma fram, hjälper tafatt varandra.

Den senaste tiden har de äldreboende på Hagalundshuset bott mitt på en byggarbetsplats. I april invigdes det nya gruppboendet för senildementa alldeles intill, Hagagården.

- I vintras skickade de till och med ut hörselskydd för att det dånade så mycket, berättar 83-åriga Ellen Andersson.

- Vi känner oss lurade och försummade, instämmer de övriga, som samlats i entrén.

Under hela vintern tvingades de gå ut på den illa skottade gården med soporna. Dörren till soprummet inomhus är dessutom alldeles för tung.

- Första gången jag gick dit höll jag på att ramla över rullatorn, jag ringde Tunabyggen för tre månader sedan och ville ha en elektrisk dörr men än har det inte hänt något, säger Ingegerd Westberg, som nu inte har något annat val än att slänga in sina sopor genom dörrspringan.

Hon var överlycklig när hon fick flytta in på Hagalundshuset för sju år sedan.

- Det var absolut toppen, men bara ett par år efteråt kom politikerna och sa att servicehuset skulle läggas ner och vi skulle bli ett eget boende. På en vecka tog de bort vår läkare, på tre veckor försvann sjuksköterskorna.

Förra året i april tvingades även husets hårfrisörska flytta. Orsak: Tunabyggen behövde lokalerna till det nya gruppboendet för dementa.

Det var nu det verkliga eländet satte igång i Hagalundshuset och många skulle vilja flytta om de bara orkade.

Per-Olof Hagberg är en av dem som faktiskt gjorde det.

- Jag var tvungen att flytta på grund av dammet under ombyggnaderna. Ventilationen är inte bra överhuvudtaget och många blev sjuka, berättar han.

- Det var väldigt trevligt och bra här innan, men Tunabyggen skyllde på de senildementa för att få bort sina kontor och kunna böka på som de ville!

Hagalundshuset har fyra våningar och drygt 90 boende. Nyligen togs en hiss bort, nu finns bara en kvar och nästan ingen orkar gå i trapporna.

När de ska gå ut måste de passera en plan av grus och sten.

- Det är svårframkomligt för oss, alla som kommer och hälsar på blir förvånade, berättar Ellen och tittar ut genom entrédörrarna med en lång suck.

Det finns ingen provisorisk ramp eller väg, en av dem som drabbats hårt av detta är 86-åriga Karin Kolseth.

- Den fjärde juni skulle jag ut och åka taxi, rullatorn tog tvärstopp och jag föll rakt ner i gruset, berättar Karin, som har haft ont i benen sedan dess.

- Det här gruseländet är livsfarligt, det är uselt av Tunabyggen.

Hon och de övriga boende har haft en hemskt tråkig sommar. Terapin har varit stängd och restaurangen är numera endast öppen mellan 11-13. Tidigare kunde de både äta frukost och dricka kaffe där under eftermiddagarna.

- Förut var det massa trevliga aktiviteter för att man inte skulle bli dement, nu händer ingenting alls för oss, uppger Ingegerd.

- Vi missunnar inte de senildementa, men de måste tänka på oss också, bönfaller Gerda Hemmingson.

- Vi får ingen information alls och det är ingen som lyssnar, menar Ellen.

De är alla ense:

- Någon måste göra något, vi kan inte ha det såhär!

Mer läsning

Annons