Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Batman, släng dig i väggen!

/
  •  Foto: Johan Larsson
  • En lite udda Volvo 740. I Lars-Erik
  • Glad, gladare, Matilda. Bäst att ta ut glädjen i förskott, annars blir det kanske aldrig någon. I går fick tidningens reporter prova på en dragracingtur ute på Rommehed. När man är brandsäkert klädd från topp till tå framför en bil med över 1000 hästkrafter, ska man känna sig trygg då?  Foto: Johan Larsson
  • Så lagom kaxig. Fastspänd från fyra håll i en galet snabb bil, med en motor som aldrig blivit provkörd och en chaufför vid namn Knasen.  Foto: Johan Larsson
  • Skrattar bäst som skrattar sist. Jojomensan, för jag är snabbaste tjejen i stan!  Foto: Johan Larsson
  • Skydd mot att volta. Mats Göransson hjälper Knasen att montera på stödhjul, för att bilen inte ska slå runt i starten.  Foto: Johan Larsson
  • Skrattar bäst som skrattar sist. Jojomensan, för jag är snabbaste tjejen i stan!  Foto: Johan Larsson
  • Säkerhet. Alla bilar som kan komma upp i en hastighet på 240 km/h måste ha en fallskärm till hjälp vid inbromsningen. Så även stadens snabbaste taxi.  Foto: Johan Larsson

Annons

Jag är den som höjer volymen på bilstereon när motorn låter för mycket. Den som svarar "blå" när någon undrar vilken bil jag har. Den som suckar när en sablans moped överröstar fåglarna.

- Vi satte i en ny motor igår, så det ska bli spännande att se hur den går, flinar Lars-Erik "Knasen" Hedlund.

Han sitter på knä bakom den orangea Volvo 740´n och håller på att montera fast en bult med stödhjul, "så att bilen inte ska slå runt".

- Ta den här overallen, den är brandsäker!

Fallskärmen, som ska bromsa in bilen, sitter på plats och det sitter nät för fönstren.

- Så att man inte ska bli av med en arm om man skulle rulla runt, lugnar Knasen.

Jaha, men då så.

Nyfikna åskådare går runt och kikar på värstingtaxin, och på den ljuslockiga tjejen som står i för stora, tuffa kläder och ler lite dumt.

- Vad är det för topphastighet i den där då? undrar någon.

- Jadu, vi vet inte, det är första turen med den nya motorn.

Rånarluva, nackskydd, hjälm, handskar, öronproppar och ett par skor i storlek 44 (Mina rosa tånaglar i sandaler passade sig visst inte).

- Hoppa in du!

Jag törs inte göra annat.

Medan någon spänner fast mig i flera, tjocka bälten tittar jag mig omkring. Var det Batman som hade en så häftig bil, eller var det Stålmannen? Jag tittar skeptiskt på den liggande körställningen, på hur allting är av aluminium och på knappen där det står lustgas. En Volvo 740 sa ni ja, en hederlig gammal Koppartaxi.

- Vad du än gör, luta dig inte framåt. Och kom ihåg att hålla händerna hårt i knät, säger en funktionär.

Vid startstrecket står ett par brandmän med sex brandsläckare, några meter bort står en ambulans med öppna dörrar. Min egen dörr öppnas med en ståltråd.

Mamma, jag älskar dig.

Bilen drar en liter bensin på 100 meter. Jag hinner tänka på växthuseffekten, på voltande bilar på tv, på nackar som bryts likt tandpetare och på att jag hoppas att någon vet att man ska ha gröna och rosa kläder på min begravning.

Sedan skakar hela bilen till av ett kolossalt vrål. Det svider i ögonen av rök och bensin och vi flyger upp i himlen. Jag tror det i varje fall, både min hjärna och mina inälvor ligger kvar vid startlinjen.

Men något är fel. Vi stannar tvärt, innan jag hunnit fatta något. Brandmän och funktionärer springer fram till bilen och viftar som tokar.

Något droppar tydligen från bilen. Bara att kliva ur på ostadiga ben och avvakta. Jag känner mig som slajmmannen.

- Ha, tyckte du att det där gick fort så ska du bara få se. Knasens bil klassas i Super Pro Street, den allra snabbaste klassen! berättar tävlingsledaren och klappar mig på axeln.

Själv tänker jag på Uppskjutet på Liseberg, på att han bara ljuger och på att jag är coolast i världen i mina för stora racerbyxor.

Sedan är det dags igen. Huvudet paniskt mot nackstödet, en flygbana utan slut genom vindrutan. Jag vågar inte ens titta på startlamporna. Jag vågar inte blunda heller.

Gode gud, kör någon gång då!

Gasen trycks i botten. Allting sveps in i en tjock gröt av dån och vibrationer. Maggropen drar ifrån mig, på en värre berg och dalbana-tur än jag någonsin kunnat drömma om. Munnen försöker lönlöst att skrika, eller kippa efter andan, eller röra sig. Jag hinner tänka att nu dör jag.

Sedan är vi på andra sidan flygbanan och fallskärmen är utfälld. 402,33 meter på 9,81 sekunder.

Kan man dö av en överdos adrenalin?

- Jag vill åka igen!

Mer läsning

Annons