Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon vänder åter till krigshärden

/
  • Meditativ plats. Bakom sitt lilla hus har AnnBritt anlagt ett kryddland med örter, och där i hängmattan med torvtak, långt ifrån Afghanistans sand och hetta, laddar hon batterierna inför ytterligare sju veckor i FN:s tjänst.  Foto: Eva Langefalk
  • Positiv livssyn. AnnBritt Pettersson tycks alltid ha nära till ett leende. Hon njuter i fulla drag av de dagar hon har hemma med familjen innan det bär av till Afghanistan igen.  Foto: Eva Langefalk
  • Så här blev det. AnnBritt och hennes kollegor möter mycket nyfikenhet bland den lokala befolkningen. Här visar hon några män hur bilden som hon just tagit av dem blev.  Foto: Privat 
  • De här båda afghanska polismännen, vars uppgift är att bevaka en rysk/amerikansk mast från attentat, fascinerades av AnnBritt och hennes vapen, en i deras ögon uppseendeväckande kombination. Och de ville gärna fotograferas tillsammans med henne.  Foto: Privat 
  • Gigantisk sandlåda. Delarna där den svenska militären befinner sig består till stor del av öken, och så fort man kommer ut på landsbygden är sand det enda man ser. Det är dessutom alltid sand i luften.  Foto: Privat 

Annons

Löjtnant AnnBritt Pettersson är hemma på en två veckors permission från sitt uppdrag som sjuksköterska på Camp Northern Lights i staden Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan. Tillsammans med ytterligare 329 svenska män och kvinnor ingår hon i Isaf, International Assistance Force, en FN-sanktionerad Nato-operation i Afghanistan för att bistå den valda regeringen att skapa politisk stabilitet. Det är ett riskfyllt uppdrag eftersom det finns klanledare som själva vill ha makten och inte vill ha någon utländsk inblandning. Dessutom går det rykten att talibanrörelsen håller på att växa sig starkare även i de norra delarna av landet.

Den 16 juni befann sig AnnBritt i ett av fordonen i en konvoj som blev beskjuten i Mazar - i - Sharif. De var på väg hem till en Medcap, en tillfällig vårdmottagning för afghaner på landsbygden.

- Det small framför bilen jag satt i, jag fick tag i hjälmen, för den hade jag inte på mig, och så hördes det över radion "vi är träffade, vi är träffade" och så "knaster, knaster" och kontakten bröts, berättar AnnBritt som bara tänkte på att hjälpa till eftersom det inte fanns någon sjukvårdare i den träffade bilen.

Den gången gick det bra; "Vi är träffade, men ingen är skadad" hördes över radion och konvojen fick order att rulla hemåt utan stopp, trots att det fanns civila offer.

-Det var jobbigt, berättar AnnBritt som minns att hon tänkte att "här ligger folk och dör och vi ska tänka på att sätta vår säkerhet först".

AnnBritt Pettersson föddes i Avesta 1952, hon växte upp på Åvestagatan i Krylbo. Hon flyttade så småningom till Uppsala, och efter omvägar hamnade hon på Livgaradet i Stockholm som sjuksköterska.

Via henne passerar svenska soldater som ska göra utlandstjänstgöring, både innan de åker, men också när de kommit hem, för provtagningar, vaccinationer och läkarundersökningar. Ofta hade de frågor om landet och arbetsuppgifterna de skulle möta som AnnBritt inte kunde svara på. Hon beslöt sig för att göra något åt det.

- Så i slutet på förra året mönstrade jag tillsammans med alla 20-åringar på Pliktverket.

Då hon i april undersökte den grupp svenska soldater som skulle flygas till Afghanistan dagen efter, fick hon veta att en person bestämt sig för att inte resa. Ville hon? Hon ville, men kunde inte tänka sig att åka om hon inte hade fullt stöd hemifrån.

- Torsten sa direkt: "När åker du? När jag ringde till Anna bara skrek hon "Mamma jag älskar dig! Du är min idol!", berättar hon.

Saken var därmed klar och den 21 maj bar det iväg. Nu är AnnBritt hemma på permission för att den 23 juli åka för ytterligare sju veckors tjänstgöring.

På campen jobbar hon som sköterska på vårdcentralen som är uppbyggd där. Där tar hon och hennes kollegor emot soldater med allehanda krämpor, mest handlar det om mag- och tarmåkommor. För större skador åker man till ett närliggande militärsjukhus som tyska försvaret bygger upp.

Livet i Afghanistan är omöjligt att förbereda sig på, fattigdom och hetta.

-Det är värmen som tar knäcken på en, säger hon.

Och så all denna sand.

- Jag associerar det med att man krympt och sitter i en sandlåda, säger hon. Man bygger en väg där, ett litet hus där. och bara sand. Det är stekande sol, men disigt och hela tiden sand i luften. Jag har varit med om en enda regnskur, regnet vräkte ner och det blixtrade och ändå var det sand i luften.

Vattnet går inte att dricka och skorpioner, kamelspindlar, ormar, sandflugor och malariamyggor hör till vardagen.

Risken för attentat är stor, AnnBritt är beväpnad med pistol på campen, utanför gäller full uniform med skyddsväst, hjälm och kängor. Och vapen förstås.

Ett par gånger har hon varit med på Medcap, då får hon möta den lokala befolkningen. Bara den kvinnliga delen.

- Det är fantastiskt att träffa dessa kvinnor som är beslöjade helt och hållet, men när de tar av sig burkan kan den ha dolt en ung vacker tjej, eller en gammal kvinna.

På grund av attentatsrisken råder stort hemlighetsmakeri inför ett Medcap, ingen får veta att de kommer utom den lokala guvernören och konvojen har beväpnad eskort. När de ska åka tillbaka till campen gäller det att packa ihop snabbt och skynda hemåt utan avbrott.

AnnBritts semester lider mot sitt slut, men hon tvekar inte att lämna den svenska högsommaren och familjen för ytterligare sju veckor i demokratins tjänst.

- Ja, jag måste absolut tillbaka och avsluta det här. Annars skulle det kännas rumphugget.

Fakta: AnnBritt Pettersson

  • Ålder: 54 år
  • Familj: Torsten och dottern Anna 23 år , föräldrar i Krylbo, syskon i Krylbo, Stockholm och Uppsala
  • Bor: Gustavsberg, Strängnäs, men född i Avesta, uppväxt i Krylbo
  • Yrke: Sjuksköterska
  • Intressen: Läsa, vara ute i naturen
  • Motto: Skjut aldrig upp det du vill göra och Det är aldrig för sent.
  • Saknar jag i Afghanistan: Fysisk närhet med min familj, vatten, gå barfota i gräset och ta djupa andetag i ren luft.

Mer läsning

Annons