Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna-Karins solbrillor hänger på Lady Gagas näsa

/
  • För Anna-Karin Karlsson är konstformerna delar av varandra. Kanske är det därför hennes solglasögonmodeller heter saker som When trouble came to town, Alice goes to Cannes eller Cause I Flippin’ can. Det sjunger om dem, som låttitlar eller konstverk.

Anna-Karin Karlsson stängde in sig sin mormor och morfars gamla hus i byn Fors utanför Avesta och jobbade varje dag i ett år. Sedan hade hon sina första prototyper klara. Nu har hon vunnit Guldknappen för sina spektakulära solglasögon, som bärs av artister som Rihanna, Lady Gaga och Nicki Minaj.

Annons

På något sätt är det som att allt hänger ihop. När Anna-Karin Karlsson hoppat på slumpens vingar har de burit henne åt ett håll som så här efteråt skulle kunna kallas förutbestämt. Inte för att hon egentligen drömde om att göra solglasögon när hon växte upp i Hökåsen utanför Västerås. Då var det skådespelare eller sångerska som stod högst på önskelistan, men den kreativa ådran har alltid haft många uttryckssätt i hennes liv. Som femåring skrev hon sin första låt, "Amsterdam" (nej, hon hade aldrig varit där och ja – hon skrattar fortfarande hemlighetsfullt åt texten som hon minns ord för ord) och som nioåring skickade hon in ett manus till SVT – som svarade att de ville använda hennes berättelse i dockserien Nisse och Klara. Kanske var det redan då hon insåg att det gick att genomföra saker om man bara tog chansen.

Att måla, spela teater, sjunga och skriva blev en alltmer självklar del av livet, och när hon i tonåren skulle söka till gymnasiet valde hon att flytta till Uppsala för att få en inriktning mot teater och konst.

– Det har alltid varit svårt att skilja konstformerna åt, för mig går allt hand i hand, säger Anna-Karin Karlsson när vi träffas över en kopp kaffe på NK i Stockholm.

Det är lätt att hitta henne bland övriga gäster. Den bredbrättade svarta hatten sticker ut, och där under döljer sig en vänlig blick och en till en början försiktig, men sedan allt mer bubblande personlighet.

Efter gymnasiet åkte Anna-Karin Karlsson med klasskompisen, skådespelerskan Elina Du Rietz, till London. Där jobbade hon som servitris och receptionist, medan hon pluggade teater och sjöng i band på kvällarna.

– Det var frihet att komma dit. I London var det ingen som tittade snett eller brydde sig om man klädde sig annorlunda och stod ut från mängden.

En dag 1995, när hon serverade på restaurang, hade hon en gäst hon kom väldigt bra överens med. Han gav henne en adress till en butik med orden "du borde jobba med min fru".

Anna-Karin lovade att gå dit, men det var ändå en slump som gjorde att hon några dagar senare stod utanför den fashionabla adressen på Old Bond Street. Iklädd hippieklänning och med en picknickkorg i handen var hon osäker på om hon var rätt klädd för den tjusiga optikern. När hon ändå gick in och presenterade sig var det klart att hon kommit rätt. "Som jag har väntat på dig!" sa kvinnan i butiken. Nästa dag började hon jobba.

Den var ingen vanlig optiker hon hamnat hos, det var uppenbart inte minst när sultanen av Brunei kom in och beställde 17 bågar på ett bräde. Glasögonen som såldes var både specialskräddade beställningsjobb som utfördes av hantverkare i England, och bågar från exklusiva märken.

Samma år som hon börjat jobba i butiken fick Anna-Karin Karlsson åka till modemässan i Paris helt själv, som inköpare. Tjugo år gammal navigerade och minglade hon bland modefolk, gick på Giorgio Armanis fest på Grand Hotel, och skötte sitt jobb.

– Det var fantastiskt! Jag försöker göra samma sak för andra nu. Nu är det jag som kan ge andra chansen att få ta ansvar och utvecklas, säger Anna-Karin, som under tiden i optikerbutiken började utveckla ett intresse för att uttrycka sin konstnärliga ådra just genom glasögon.

– En del kompisar undrade varför jag stod och knegade i den där affären, men det fanns ju ett syfte med det. Jag har alltid vetat att jag skulle göra något bra. Och det här var början till något. Fast när man inte uppnått det man egentligen vill är det som att en liten hackspett sitter och pickar en på axeln. Det var så det började kännas efter ett tag, säger Anna-Karin Karlsson.

Och det var då hon bestämde sig för att återvända till Sverige för att förverkliga en dröm som fötts under tiden i London. Den om att designa sina egna solglasögon.

Hon åkte till mormor och morfars gamla hem, som nu stod tomt: en stuga i Fors, utanför Avesta.

– Jag behövde någonstans att bo, och jag ville avskärma mig lite från omvärlden för att verkligen kunna jobba utan för mycket distraktioner.

Ofta ägnade hon nästan all vaken tid åt jobb och sömnen fick minimeras till några få timmar per natt. Hon hade bestämt sig för att ge det ett år. 2010 fanns inga lediga dagar i Anna-Karins kalender. Men slitet började ge resultat – hennes idéer blev till ritningar med exakta mått, som skickades till en hantverkare i England. Prototyper började ta form, och det var dags att börja rikta sig utåt, från stugan i södra Dalarna.

Hon skrev brev till alla som borde få känna till hennes solglasögon – stylister, inköpare, redaktörer. Hon berättade om sin bakgrund, sin idé och skickade med bilder på de tre prototyperna: hennes första egendesignade solglasögon.

En av de första som svarade var Martina Bonnier, chefredaktör för Damernas Värld. Hon nappade direkt och ville låna solglasögonen till en fotografering. Snöbollen hade satts i rullning och produkterna fotades för flera tidningar.

Samtidigt började Anna-Karins musikerkontakter i England ge öppningar. Vännen Skye Edwards, sångerska i Morcheeba, fick ett par solglasögon och undrade genast om hon inte ville designa ett par speciellt åt Grace Jones. Klart hon ville det.

Resultatet: ett par svarta bågar med kattöron. Men för Anna-Karin Karlsson är det inte bara form och uttryck som är viktigt, utan även materialet. Att få det särskilda lager-på-lager-djup hon eftersökte krävde lite research, men när hon väl fann rätt tillverkare fann hon också en affärspartner som visste att hon var värd att satsa på. Nu är Hongkong, där HD-plasten tillverkas, en av hennes viktigaste städer i världen, tillsammans med New York och Paris. Resorna till modemässor och butiker har avlöst varandra de senaste månaderna, och från att ha sovit hos en kompis vars rum mätte 12 kvadratmeter kan hon nu bo lite finare – och större – när hon besöker Paris.

Mycket har alltså hänt sedan allt startade i en stuga i Avesta.

– Jag satt där och packade allt själv i början. Varje fredag hade jag fredagsmys i bilen på väg ner till Arlanda för att skicka paket till kunder utomlands. Det fanns inget smidigare sätt att leverera från Avesta och få fram det till måndag morgon.

Första gången hon visade upp sina egna solglasögon på modemässan i Paris fick hon kontakt med en försäljare som betytt mycket för henne i USA. Ägaren till butiken Gregory’s, som förser många kändisar med accessoarer, upptäckte Anna-Karin Karlsson i nybörjarsektionen, som är lite undangömd på övervåningen. Och hon föll direkt.

– "Who put my baby in a corner?" sa hon. Med sydstatstwang, säger Anna-Karin och ler under det svarta hattbrättet.

Det är Gregory’s som satt Anna-Karin Karlssons solbrillor på artister som Usher och Rihanna vilket lett till specialbeställningar. Anna-Karin visar upp de kanske dyraste solglasögonen hon någonsin designat. Specialgjorda för artisten Nicki Minaj och försedda med uppåt tre hundra Swarovskikristaller, som satts dit för hand i små borrade hål. Men superstjärnan fick nöja sig med att låna dem.

– De här går aldrig att sälja, säger hon och håller de stjärnglittrande, svarta solglasögonen framför sig.

– Även om någon skulle stora summor pengar för dem så är det inte värt arbetet. Det är bättre att de får vara i mitt arkiv, så kan jag använda dem i flera sammanhang.

Fram till för ett år sedan bodde hon kvar i stugan i Avesta, där också den nu åttaårige sonen Mio gick i skolan.

– Visst har han en mamma som jobbat mer än de flesta gör, men när jag ser på min son vill jag vara den jag är ämnad att vara.

Inspirationen hittar hon genom att gå till rummet en trappa upp, som hon uttrycker det. I huvudet alltså.

– Det är som att jag går in i ett rum och ser allt som en film. Färger och former framträder som bilder. Visst påverkas jag av saker jag ser omkring mig, men det är som att idéerna kommer inifrån.

Mer läsning

Annons