Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dalabänken: Oklart vad Ludvikasossen ens har för sig i riksdagen

Ludvikas tidigare kommunalråd Maria Strömkvist (S) fick till sist 2014, efter lång och synnerligen partitrogen tjänst, en valbar plats på riksdagslistan. I Stockholm gör hon dock inte mycket väsen av sig.

Det är i stället som kommunpolitiker – Strömkvist är ordförande i kommunfullmäktige – som hon figurerar i lokalpressen. Exempelvis när hon förstamaj-talar och när hon å kommunens vägnar beklagar sorgen efter ett skjutattentat i Ludvikas finska vänstad Imatra.

Mest känd utanför hemstaden är Strömkvist för den famösa striden om vattenledningen till Spendrups bryggeri, som fortfarande vid hennes flytt till rikspolitiken kastade en mörk skugga över hennes sista två mandatperioder som kommunalråd.

Sin tid i riksdagskammaren ägnar hon åt att lovprisa regeringens pågående initiativ och utmåla alla andra spörsmål som viktiga, men lämnade åt framtiden.

I kammarprotokollen blir man lätt besvärad av hur lätt Strömkvist finner sig i att inte få svar från ministrar på direkt fråga. I ett fall ville Strömkvist veta hur regeringen ska agera för att små sparbanker inte ska drabbas av onödigt betungande reglering, en befogad fråga om man representerar ett län där sparkassan i Gustafs nyligen bragts om livet. Finansminister Magdalena Andersson (S) svarade då att hon ska läsa remissvar.

Jaha, så bra, var Strömkvists reaktion. Men regeringen måste ju läsa remissvar! Detta visste rimligen både Strömkvist och ministern innan frågan ställde i riksdagen. Antagligen var Strömkvist inte så intresserad av svarat, som att ställa frågan för sakens skull. Varför slösa kammarens tid på småprat? Eller så vågar Strömkvist inte säga ifrån när finansministern duckar för befogade frågor.

Tillsammans med sossekollegorna har Strömkvist lagt motioner om att regeringen borde satsa på infrastruktur i Dalarna. Med kollegorna har hon även låtit publicera en del debattartiklar i dalapressen om ansträngningarna.

Uppmaningarna till regeringen är snarlika Moderaternas Carl-Oskar Bohlin och Ulf Berg och hade säkert fått större tyngd i riksdagen om de gjorts gemensamt med dessa.Til syvende og sist är Maria Strömkvist fortfarande rotad i lokalpolitiken. Det tycks vara där hon lägger tid och energi, inte på riksdagsarbetet, och det är i den kommunala politiken hon fortfarande har sin plattform mot väljarna.

En elak observatör skulle kunna hävda att hon bör återgå till kommunpolitiken om hon inte vill utveckla sitt engagemang i riksdagen till den nivån att hon faktiskt kan göra skillnad.En plats på dalabänken är för viktig för att ges åt halvpensionerade kommunalråd som bara orkar bry sig om Ludvika.