Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dalabänken: Miljöpartisten bekräftar nu idealismens död

Jan Lindholm är ordinarie riksdagsledamot sedan 2004 och var innan dess ersättare. Men trots att han därmed har flest riksdagsår av alla ledamöter på dalabänken har han på senare tid lämnat få spår efter sig i riksdagsarbetet.

LÄS ÄVEN:

LISA MAGNUSSON: Mobilskadade foster och chemtrails – riksdagsmannen slösar resurser på rent hittepå

Med samma energi som andra ledamöter från Dalarna motionerat om länets infrastruktur, har Lindholm historiskt gjort sig känd för att motionera om hypotetiska faror med strålning. Det har luktat rent skojeri, eftersom det saknas belägg för att mobiltelefoner och mikrovågsugnar skulle vara "vår tids DDT" (ett av Lindholms många famösa uttalanden).

Om Jan Lindholm själv vill bo under en gran ute i skogen för att skydda sig mot hotet från teknikutvecklingen må så vara, men riksdagsarbetet kunde och borde han ha ägna åt saker som faktiskt existerar i verkligheten.

I dalapressen har Lindholm ibland förlåtande beskrivits som åtminstone varande en "flitig motionär". Men under innevarande mandatperiod har han varit minst flitig av alla! Utifrån vad som går att spåra av hans arbete i riksdagens handlingar och tidningsarkivet har han de senaste tre åren av allt att döma gått i någon form av ide.

Är det uppdraget som ledamot i Nordiska rådets parlamentariska utskott som tar upp all tid? Eller gick luften ur Lindholm när Miljöpartiet började delta i regeringssamarbetet och fick böja sig för Socialdemokraterna i fråga efter fråga?

Den mest uppenbara förklaringen till att Lindholm inte gjort något särskilt sedan 2014 är att han nu sitter sin tredje mandatperiod i riksdagen, vilken också blir hans sista. Den miljöpartistiska principen mot långsittande har därmed trätt i kraft och Lindholm kan helt enkelt inte längre ställa upp till omval.

Valforskare som arbetar utifrån teorier om incitament och kvantitativa metoder skulle förklara förändringen med att moroten mot vilka alla folkvalda strävar är möjligheten att bli omvald och att den inte längre hänger där och sporrar. Detta i kontrast till mer idealistiska föreställningar att riksdagsledamöterna skulle arbeta för allmänhetens nytta eller möjligheterna att uppnå sina egna ideologiska målsättningar.

De slutsatser som hämtas med hjälp av idéer om incitament framstår lätt som cyniska, men som så ofta ligger det i varje dos cynism ett uns av sanning. Tillräckligt ofta för att man själv ska bli lite cynisk, faktiskt.

Till riksdagsledamotens försvar, i alla fall när det gäller bristen på aktivitet, ska sägas att det också är fullt möjligt att partietablissemanget till sist bara fick nog av Lindholms yrande om "chemtrails", mobilstrålning och allehanda konspirationsteorier.

LÄS TIDIGARE DELAR I SERIEN DALABÄNKEN:

Del 1: 17/7 Programförklaring samt redogörelse för vad som utvärderats – Ny serie om dina riksdagsledamöter och vad de egentligen får gjort i riksdagen

Del 2: 19/7 Carl Oskar Bohlin (M) – Stjärnskottet från Borlänge som borde veta bättre

Del 3: 21/7 Roza Günclü Hedin (S) – Falusossen som vill mer än att bara trycka knapp åt Stefan Löfven

Del 4: 4/7 Maria Strömkvist (S) – Oklart vad Ludvikasossen ens har för sig i riksdagen

Del 5: 26/7 Peter Helander (C) – Centerpartisten som är stor i Dalarna men liten i riksdagen

Del 6: 31/7 Ann-Britt Åsebol (M) – Falumoderaten som driver rätt frågor – men på fel plats

Del 7: 2/8 Sverigedemokraterna rör sig i grupp – men oftast inte alls