Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Chefredaktören: Det är inte farligt att säga "hej" till en okänd på morgonpromenaden – inte ens för cyklister

Annons

Motion gör sig bäst på morgonen. De tidiga morgonstunderna är rogivande. Inte många människor ute, men de som är ute märks desto mer på en folktom gata. Om man är en morgonmotionär – som jag – finns mycket intressant att upptäcka om folks beteenden vid den där tiden på dygnet.

En människa är så mycket intressantare än en villatomt

Mina rutiner ser ut så här; En snabb halvtimmespromenad vid sex-tiden. Samma rutt varje gång. Huvudet ska inte behöva fundera över vägen. Huvudet ska få löpa fritt. De gånger jag bestämmer mig för att tänka på något specifikt upptäcker jag efter en stund att tankarna i alla fall farit iväg åt ett annat håll. Därför lyssnar jag heller aldrig på något just de här halvtimmesrundorna.

Kvarteren ligger fortfarande i dvala efter natten. Helt ogenerat och ostört kan en titta ingående på husens trädgårdar, uteplatser och gardiner. Om gräsmattan är klippt eller inte.

Då och då stöter jag på en människa och då blir det så mycket intressantare än en villatomt någonsin kan vara.

Efter otaliga promenader i mitt område kan jag konstatera att det finns två kategorier; de som hälsar och de som inte gör det.

Hundägare står mest och väntar eftersom det ska luktas på grästuvor och grindstolpar

Hundägarna är trevliga. Går i maklig takt, eller rättare sagt så står de mest och väntar eftersom hundar luktar på varannan grästuva och varje grindstolpe. Jag förundras alltid över lapparna på staketen, ni vet de som säger ”Snälla hunden, kissa inte här”. Husse och matte som i alla fall bara står och väntar har i och för sig tid att läsa när jycken stannar för tionde gången på tre minuter.

Med kopplet i ena handen möter de en med ett vänligt ”hej”. Inte mer än så. Hunden behöver inte klappas eller gullas med. Vi har var och en våra sysslor att utföra.

Skulle aldrig drömma om att störa träningspasset med ett enkelt God morgon

De som tar en promenad till jobbet verkar sympatiska. Oftast med hörlurar i när de tittar upp från mobilen, nickar kort och mumlar något med en leende mun som kan tolkas som ”hejsan”.

De riktigt seriösa motionärerna som antingen går ruskigt fort med frenetiskt pendlande armar och kepsen neddragen i pannan eller de som springer har inte tid (eller kanske ork) att ägna sig åt hälsningsfraser med okända. De är inne i sin egen lilla bubbla. Där skulle jag aldrig drömma om att störa träningspasset med ett simpelt ”god morgon”. Tänk om det rubbar hela deras mentala kondition?

Och så har vi cyklisterna, denna fascinerande grupp. De som i stort sett aldrig hälsar när de rullar fram. Tittar ner, tittar bort, tittar rakt fram långt bort i fjärran men aldrig på människan de möter, även om det bara är vi två ute på en öde väg. Hur gärna jag än skulle vilja går det bara inte att få kontakt. Visst är väl det konstigt?

Tystnaden har i många fall sin förklaring i osäkerhet och blyghet

Jag är fullt medveten om att det inte gäller alla cyklister och jag är lika medveten om att tystnaden eller att undvika ögonkontakt i många fall har sin förklaring i osäkerhet och blyghet. Jag hoppas i vart fall att det inte är totalt ointresse. Ingen kräver att ett ”hej där" innebär att vi måste stanna och påtvingat pratar en massa ovidkommande strunt.

Det handlar bara om att se varandra.

Det här stör mig i min stund där på morgonen då jag ska samla kraft inför dagen. Det blir obekvämt och onaturligt.

Så en morgon i förra veckan kom han, industriarbetaren som precis gått av nattskiftet, cyklandes på en vanlig herrcykel med rak ram, ingen bike. Och absolut ingen hjälm. Varselvästen var fortfarande på när han trampade i riktning mot hemmet och den efterlängtade sängen.

Trodde han skulle ramla av cykeln

Precis när han – utan att ägna mig en blick – skulle passera ropade jag högt ”HEJ!”. Jag trodde han skulle ramla av cykeln.

Skrattade åt mitt skämt hela resten av dagen. Osäkert om han gjorde det. Risken är att det oväntade tilltaget gjorde honom sömnlös. Eller så blev han bara glad över att jag såg honom.

Nu är isen bruten och nästa gång jag möter honom är jag säker på att vi säger ”hej hej”. Frågan är vem som börjar?

Vad vill jag säga med detta? Jo, om vi inte betraktar varandra som farliga främlingar blir världen lite vänligare. Och ni som cyklar och hejar på en medmänniska på en öde gata en tidig sommarmorgon, ni har redan fattat.

Ha en skön sommar!

Annons