Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Chefen väljer schyssta Peter

Annons

Människor som invandrar till Sverige har högre utbildning än svenskar, oavsett varifrån de kommer. 70 procent av de där högutbildade invandrarna får bara jobb under sin kompetens. Studier som gjorts där man skickar identiska jobbansökningar med typiskt svenska respektive utländskt klingande namn visar att de misstänkt utländska ofta väljs bort.

Samtidigt pekar flera studier på att svenskar är rätt öppna och toleranta. Här finns en paradox. Varför är svensken ändå så snar att välja bort den som avviker?

Jag har en vän som en gång skrev i en stor tidning att hon inte firar jul. Det var ingen uppvigling mot julen, bara en anmärkning om att hon hade andra traditioner. Det blev folkstorm. Upprördheten visste inga gränser bland de säkerligen toleranta läsarna.

En annan vän berättar om hur han ständigt anstränger sig för att inte leva upp till folks fördomar om invandrare. Hur han alltid måste kunna texten till snapsvisor, alltid måste prata korrekt utan brytning. Det enda han får i utbyte är att han "inte är som de andra invandrarna".

En tredje vän, som utseendemässigt platsar på Kalles kaviar-tuben, har nyligen konverterat. Det är intressant att deassimileras, som han säger. Plötsligt har han blivit en av de andra, en av dem vars vanor och riter kan viftas undan, utan annat argument än att de är konstiga.

Många invandrare säger att det är sällsamt svårt att ta sig in i det svenska samhället. Formellt och medvetet är svenskar öppna, tillåtande, men de informella reglerna berättar man inte ens om, dem får invandraren lista ut själv i jakt på dörren till svenskheten.

Normaliteten är så snäv att också mycket högkvalificerade personer med fel namn, fel hudfärg, drömmer om att flytta till England eller USA, för att alls ha en chans att bli bedömda på lika villkor.

Rekryteringsprocess enligt "han passar så bra in i gruppen" bygger starkare murar än öppet rasistisk diskriminering. Det senare vet ju de flesta, åtminstone i Sverige, att är fel. Att chefen väljer en schysst kille som heter Peter som ser ut exakt som han är inte lika lätt att ha invändningar mot.

I London, där delar av min familj bor, kan man aldrig veta vem som äger den tjusiga jaguaren ute på gatan. Kanske är det en svart kvinna i powerdräkt, kanske en oljeshejk i traditionell fotsid vit klädsel, kanske en galen excentrisk lord i smutsiga stövlar. Det är ytligt att se på diversiteten bland de allra rikaste. Men i Sverige vet vi ju alla att den ende som äger en sådan bil är Peter eller Peters helvite chef Mikael. De har båda gått på Handels. De är båda gifta med någon som heter Charlotte. Inte ens Charlotte har någon jaguar.

Isobel Hadley-Kamptz