Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Carlstrand balanserar kontroll och känsla

Emil Carlstrand är namnet på Faluns kanske mest okända pianovirtuos. Med konserten på lördag ska det bli ändring på det. Då framför han på hemmaplan Rachmaninovs beryktade tredje pianokonsert tillsammans med Dalarnas orkesterförening.

Annons

Att Emil Carlstrand är näst intill okänd som pianist i sin hemstad Falun tror han beror på att han aldrig gick i kommunala musikskolan, utan tog privatlektioner. Men i och med lördagens konsert i Kristinehallen kan ett tydligare kändisskap bli ett faktum. Emil framför då ett av pianolitteraturens mest beryktade verk, Sergej Rachmaninovs tredje pianokonsert, ofta sedd som en av de mest tekniskt krävande som har skrivits och som tagit sig in på standardrepertoaren.

Och det är inte mycket som är standard vid åtagandet att instudera detta romantiskt upplagda verk signerat av en nöjd tonsättare hösten 1909.

– Jag beställde hem noterna 2009 och började med att ta mig an den tredje och sista satsen kort därpå.

Till och med hans lärare professor Anders Kilström vid Kungliga musikhögskolan, var till en början lite skeptisk.

– Jag gillar ju utmaningar och tänkte nu jäklar. Men visst är det en svår uppgift att lära in så mycket.

Musiken beskriver han som stark med djupa sekvenser och i sina stunder lite lik filmmusik. Under våren 2011 gav han verket i samband med sin mastersexamen i pianospel. Konserten ägde rum i Berwaldhallen i Stockholm tillsammans med Kungliga musikhögskolans symfoniorkester.

Lördagens musikaliska partner blir Dalarnas orkesterförening under ledning av Georg Lidström. Han har tidigare dirigerat Rachmaninovs trea med pianister som Roland Pöntinen och Staffan Scheja. De två har Emil också studerat för.

Uppväxten ägde rum i Hosjö, Falun. Hemmet präglades inte särskilt mycket av musik och ingen av föräldrarna spelade själva något instrument. Vägen till den klassiska musiken sökte Emil själv.

– Jag visste inte att det var klassiskt jag lyssnade på och lärde mig noter själv när jag var runt elva.

Det blev pop såväl som rock och klassiskt på pianot. Vid 13 års ålder blev det mer inriktning på det sistnämnda då Emil började ta privatlektioner för Marcus Moszny.

– Han lärde mig en blandad repertoar, men det var ändå ofta jag kom hem och spelade mina egna stycken istället, säger han och ler.

Att följa sin egen väg är ett hela tiden återkommande drag i Emils musikerkarriär så här långt. Lite påminner han om en av sina stora förebilder, den lika gåtfulla som ensamma pianovirtuosen Glenn Gould, vars personliga spel är något han strävar efter.

Han har god vana vid att spela i ensembler och hade en kvartett under fyra år under studietiden i Stockholm men det är ändå som solomusiker han ser sig på själv i framtiden. Inte minst på grund av hans individuella idéer om att framföra musik.

– Min föreställning är att man ska släppa fram sig själv i musiken och våga gå ur ramarna och notbeteckningarna. Om jag spelar ett glatt stycke men känner mig ledsen just den dagen, ska det också märkas när jag tolkar det.

Annars blir den klassiska musiken bara stel, menar Emil. Personlighet och ärlighet som musiker är något han sätter högt och finner hos två andra förebilder, Lang Lang och Arthur Rubinstein.

Frågan varför publiken skall komma och se bygdens återvändande pianoson, tarvar en stunds eftertanke innan svaret.

– Kom, bara kom till konserten! Jag kommer att spela som jag brukar, att följa stundens ingivelse men ändå ha full koll. Det som gäller är att lyfta spelet så att man kan bli ett med instrumentet.