Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Carl Melin: Stor skattereform, delat ledarskap och grön politik – här är vägen till en mittenregering

Annons

Det har gått mer än två månader sedan valet och ännu har vi ingen ny regering. Diskussionen efter valet handlar mycket om vem som vill vara med någon, respektive absolut inte med någon annan.

Däremot saknas sakpolitiken och den politiska inriktningen i diskussionen om vilken regering Sverige bör få. Annie Lööf (C) som nu sonderar förutsättningarna för en regering vill börja med sakpolitiken.

Det går nog inte att förhandla om alla tunga politikområden i detalj på några veckor, men hon har rätt i att en ny regering är bör ha en samlad bild av vilka som är Sveriges största utmaningar och den huvudsakliga inriktningen på politiken.

När alliansen vann valet 2006 fanns det en gemensam bild av vad som då ansågs vara den stora utmaningen – att bryta utanförskapet – och ett gemensamt program för att ta sig an detta. I dag har allianspartierna olika syn på samhällsutmaningarna och det de tillsammans gick till val på var snarast ”minsta gemensamma nämnare”.

Klart är att en regering måste kunna få igenom huvuddelen av sin politik, främst budgeten. Dessutom finns det en stor majoritet i riksdagen för att den nya regeringen inte ska vara beroende av aktivt stöd av SD.

Inget av de traditionella blocken kan bilda en regering som uppfyller båda dessa villkor. Även om både Lööf har uteslutit att C skulle ingå i en regering som leds av S, och Löfven uteslutit att S skulle ingå i en regering där de inte har statsministerposten så är det dessa två partier som i realiteten avgör regeringsfrågan.

Antingen måste någon överge tidigare uttalanden - på ett trovärdigt sätt förklara varför de anser sig obundna av tidigare löften om att inte göra det de nu måste göra - eller så måste de mötas på mitten.

Mandatmässigt skulle en regering med underlaget S, C, L och MP kunna regera utan att vara beroende av SD. Den skulle dessutom kunna få igenom sin politik även om den inte har egen majoritet, detta då V knappast skulle samarbeta med M, SD och KD samtidigt.

Frågan är dock om S och C har en värdegemenskap som gör att de kan bilda en regering? I många frågor har S och C stått långt ifrån varandra. Det handlar om allt från arbetsrätten till exempelvis synen på vinster i välfärden och arbetskraftsinvandring.

Hur avgörande är då dessa frågor?

När utländska bedömare tittar på Sverige har de ofta svårt att förstå varför inte socialliberala, gröna och socialdemokratiska partier kan samarbeta. I många länder, exempelvis i USA, ingår dessa väljargrupper till och med i samma parti.

Det finns också saker som förenar.

Partierna är överens om att det behövs en relativt stor skattefinansierad sektor som ansvarar för vård, skola och omsorg. Tvisterna handlar om hur denna ska fungera i detalj.

Partierna är överens om att det är bra med en reglerad men i grunden generös migration och arbetskraftsinvandring, men inte exakt om hur generös och reglerad den ska vara.

Partierna ser också klimathoten som vår tids stora utmaning.

En blocköverskridande regering skulle ha en del tuffa nötter att knäcka.

S skulle behöva acceptera vinster i välfärden och förmodligen sänkt inkomstskatt, medan C skulle behöva acceptera att det är arbetsmarknadens parter och inte politikerna som måste hitta regelverk för löner och uppsägningsregler. Men på de flesta områden borde det gå att hitta kompromisser.

När det exempelvis gäller skatterna har både S, C och även L i princip samma syn på hur skattesystemet borde se ut. Det borde därför gå att genomföra en skattereform som även omfattar bostadspolitiken och fastighetstaxeringen.

Andra områden där partiernas står nära varandra är infrastrukturen, landsbygdsutvecklingen och den gröna omställningen.

Partiernas förslag må vara olika men inriktningen är där densamma. L får inse att Nato och euron får vänta - dessa inslag i L-politiken skulle inte vara aktuella i en alliansregering heller.

Sedan är frågan om dessa partier verkligen kan regera ihop givet vad som hittills har sagts i regeringsfrågan. Det spekuleras i att C eller S skulle göra upp i sakpolitiken, men låta den ena parten självt bilda regering och den andra bli ”stödparti”. Sådana upplägg har fungerat förr men frågan är om det gör det i dag.

Problemet med stödpartier är att deras framgångar inte hänger ihop med regeringens. Jag tror att det vore bra om regeringen hade partier från båda sidor blockgränsen som tydligt skulle kämpa för gemensamma framgångar.

Det innebär att något parti måste backa från vad de tidigare har sagt om statsministerposten. Ett sätt skulle kunna vara det enkla: Stefan Löfven sitter kvar som statsminister till 2020. Därefter tar Annie Lööf över som statsminister fram till valet 2022.