Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carina avtjänar livstidsdom

– Hade jag fått den medicin som jag har i dag, när jag var yngre, hade jag inte suttit här nu. Det är jag helt övertygad om.
Det säger Carina Frödin som 2010 dömdes till livstids fängelse för mord efter lägenhetsbranden i Grängesberg då hennes man avled.

Annons

50-åriga Carina Frödin, som när hon dömdes hette André i efternamn, har efter livstidsdomen varit mycket restriktiv med att uttala sig i media eftersom hon tycker att hon blivit illa behandlad, speciellt av kvällstidningarna.

– Kvällstidningarna rider på andras olycka, det är hemskt. Dom hittar på historier som inte är sanna och det har jag och mina anhöriga fått lida mycket för.

Så det var med viss tvekan som hon, efter en tids brevväxling, till slut accepterade att träffa undertecknad på kvinnoanstalten Hinseberg utanför Frövi där hon avtjänar sitt livstidstraff.

Carina Frödin har en stökig bakgrund, men ger i dag ett stabilt och lugnt intryck. Hon berättar sansat och utan krusiduller om ett liv som kantats av alkohol och narkotika. Ett liv som också har präglats av hennes heta temperament.

– Man jag vill absolut inte att det här ska bli någon snyfthistoria. Varje människa gör sina val och jag har gjort några olyckliga val och nu sitter jag här.

Hon växte upp i Arboga och det fanns missbruk i familjen. Hon betraktades som ett besvärligt barn, hon åkte ut och in på barnpsyk. Men någon diagnos fick hon aldrig.

– Jag sökte något men kom inte på vad. Senare i livet förstod jag att jag behövde ett inre lugn för att ta tag i problemen.

I stället fick Carina höra att hon var en jävla idiot, att hon var dum i huvudet och att hon inte kunde någonting.

– Det fick jag höra ofta och det sänkte mig.

Skolgången betraktar hon som helt bortkastad.

– Jag skolkade ofta, fick gå i obs-klasser och fick inga betyg.

Förutsättningarna att skaffa sig ett jobb var inte de bästa med tanke på hennes problem i skolan. Hon lyckades ändå få tillfälliga jobb inom vården, men hela tiden kände hon att hon inte kunde få ro i kroppen.

Hon kom i tidig ålder i kontakt med olika droger och missbruket (alkohol och amfetamin) fortsatte år efter år och hon hade svårt att få något fast jobb.

Åren gick och Carinas liv förändrades inte särskilt mycket, det fortsatte med missbruk och tillfälliga jobb.

I början av 1990-talet dömdes hon för grov misshandel och 2004 fälldes hon för dråp. Straffet blev åtta års fängelse och hon placerades på Hinseberg. Det kan tyckas märkligt, men dråpdomen ledde fram till en vändpunkt i Carinas liv.

– Jag var fortfarande besvärlig, men då fick jag diagnoser. Det konstaterades att jag bland annat hade adhd och fick medicin mot det. Efter någon vecka hade jag inte en enda rapport om att jag hade misskött mig. Så då kändes det bra.

Med två år och åtta månader kvar av straffet frisläpptes Carina 2008, men då avbröts också medicineringen.

– Då blev allt kaos igen. Det blev ännu värre än vad det var innan jag åkte in på Hinseberg och systembolaget blev min räddning – och fall.

Även om hon släpptes fri fick hon fortsatt behandling och ett behandlingshem finns i Heby. Så det var dit Carina flyttade och där blev livet allt annat än harmoniskt.

– Jag hade blivit ihop med en man som också var missbrukare och han flyttade in i min lägenhet.

De gifte sig och missbruket bidrog till ständiga bråk. Mannens son, som också hade drogproblem, anslöt och han skaffade en hund, en pitbull.

– Vi flyttade till ett hus i Heby men det blev problem när hunden bet ihjäl grannens katt och skadade en hund. Polisen blev inkopplad och vi hotades med vräkning. Då var det också så stökigt att jag ville skiljas, men det ville inte han.

Till slut gav de upp, packade in en del tillhörigheter i bilen och lämnade Heby. I det läget utan att veta vart de skulle ta vägen.

Nästa anhalt blev i alla fall Grängesberg där en syster till mannen bodde. De fick bo hos henne en kortare tid, men fick sedan hyra en lägenhet, tre rum och kök, på Hantverkaregatan. Där fortsatte missbruket och de ständiga bråken.

– Det tog aldrig slut så jag bestämde jag mig för att skiljas. Men han ville varken skiljas eller flytta. Han sa att om jag lämnade honom skulle han ta livet av sig.

Den 18 januari 2010 kom larmet – lägenhetsbrand Hantverkaregatan 14 i Grängesberg.

Branden fick ett våldsamt förlopp och lägenheten blev helt utbränd. I lägenheten hittades Carinas man. Han visade svaga livstecken, men avled senare.

Carina anhölls och häktades, misstänkt för att ha anlagt branden och misstänkt för mord, grov mordbrand och försök till mord.

Hon dömdes vid Falu tingsrätt till livstids fängelse och Svea hovrätt fastställde tingsrättens dom.

– Det fanns flera omständigheter som rätten inte tog hänsyn till, men som jag ser det var jag dömd på förhand.

Carina har avtjänat cirka tre år av sitt livstidsstraff och det som nästan dagligen plågar henne är att hon än i dag inte får fram några minnesbilder från brandkvällen.

– Visst, tände jag på lägenheten ska jag ha livstids fängelse, men jag vet ju inte om jag gjorde det. Det känns jobbigt.

Hon har kontakt med en äldre man som hon har fått mycket stöd av och de håller kontakt via brev.

– Han har alltid ställt upp, men jag vill betona att vi inte har något förhållande. Jag får ju inte ta hit män, inte ens ha telefonkontakt med män. Så jag tänker inte på män, jag försöker att ta vara på mig själv i stället.

Kontinuerliga besök får hon av sin systerdotter och det sker ungefär en gång i månaden. Besök som Carina säger att hon lever för.

I övrigt har hon inrättat sitt liv efter förutsättningarna på Hinseberg. Den första tiden avtjänade hon på anstalten i Ystad, men efter ett och halv år begärde hon förflyttning till Hinseberg.

– Här känner de mig sedan tidigare och det är en trygghet. Nu får jag också medicin, är nykter och drogfri.

Klockan 07.45 låser anstaltspersonalen upp celldörrarna. 45 minuter senare börjar dagens arbete.

– Jag har hand om tvätteriet. Det är ett bra jobb för där får jag vara i fred, jag är ju en ensamvarg.

Klockan 11.30–13.30 är det lunch och då finns möjlighet att ta en promenad på fängelsegården. Det är en slinga som är några hundra meter. Sedan följer ett nytt arbetspass, som slutar klockan 16.30.

– Sedan får vi gå till avdelningarna där det är postutdelning och klockan 19.45 blir vi inlåsta igen. Det är den bästa tiden på dygnet, lugnt och skönt och inget folk runt i kring mig.

Cellen är cirka tio kvadratmeter. Där finns en säng, toalett, dusch, tv (kanal 1, 2, 4, 5, 6, CNN och Discovery), klockradio och en cd-spelare. En del privata saker tillåts också i cellerna.

– På lördagar visas filmer på en intern kanal, oftast bra filmer.

Annat som internerna kan företa sig vissa dagar är sola i solarium, träna på gym och bada bastu. Det finns dagrum att samlas i och där finns pussel och datorer med spel.

– Dom ordnas kurser, musikgrupper kommer hit och tipspromenader. Dom är bra på att ordna sånt här. Men det blir ändå mycket dötid.

Hinseberg har också en förberedande svetsutbildning och en plattsättarutbildning som båda är arbetsmarknadsutbildningar.

Carina säger att det plågar henne att hon har hamnat i en sådan här situation, men att hon till viss del accepterat det och hoppas att hon får fortsätta att må som hon gör i dag.

Vad gäller framtiden så är det något som hon inte tänker särskilt mycket på.

– Tidigast 2017 kan jag ansöka om ändrade villkor, vissa lättnader. Om 10 år kan jag ansöka om ett tidsbestämt straff och om 15 år söka nåd. Jag kommer att försöka i alla fall.

Men Carina har en realistisk syn på när hon tidigast kommer att släppas fri.

– I bästa fall blir jag fri om 15–17 år, men förmodligen får jag sitta inne längre. När jag kommer ut hoppas jag vara den Carina som jag verkligen är.

Annons