Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Calle Halfvarsson om frustrationen under VM

Säsongen bjöd på en fjärdeplats i Tour de ski och en femteplats i den totala världscupen.
Men VM på hemmaplan i Falun blev en stor besvikelse för Calle Halfvarsson.
– Det var väldigt frustrerande att vara här på plats och jag kände ingen glädje alls att det var ett hemma-VM, säger Halfvarsson.

Annons

Sporten träffar Calle Halfvarsson på lunchrestaurangen på Lugnet under en ofrivilligt träningsfri dag.

På grund av en lättare känning i halsen har dagens två träningspass – av säkerhetsskäl – ställts in. Annars är det ont om vilodagar i den 26-årige Falun-Borlänge-åkarens träningskalender.

– Jag tränar ofta dubbla pass, men har en vilodag i veckan, oftast på söndagar.

Under den träningsperiod om fyra veckor, som Halfvarsson precis påbörjat, ska han plåga sig igenom mellan 90 och 100 träningstimmar.

Träningsdosen, som i fjol låg på 750 timmar, har utökats rejält.

– Man vill träna så mycket som kroppen klarar av. Jag har en plan på 850–900 timmar i år, men jag tror det går att skruva upp det om några år till 1 000 timmar.

Halfvarsson har dock en bit kvar till de som tränar mest, inte minst de senaste två årens vinnare av den totala världscupen, norrmannen Martin Johnsrud-Sundby.

– Det gick rykten om att Johnsrud Sundby tränar 1 300 timmar på ett år. Det går förmodligen att träna så mycket, men man funderar lite då vad man räknar som träning. För mig låter det rätt svårt att få ihop de timmarna.

Träningen under sommaren består av rullskidor, löpning, styrketräning, kajak, cykling (både landsväg och MTB) och stavgång.

Men trots variationen är träningen inte alltid rolig.

– Nej, det är den inte. Jag har svårt att tänka mig att någon kan tycka att det är roligt jämt på den här nivån. Det är många gånger man har ångest dagen innan man ska ut och köra intervaller uppför i en timme och plåga kroppen till max. Men det är sådant som måste göras och det är skönt efteråt.

Förra säsongen nådde Halfvarsson en sammanlagd femteplats i världscupen, mycket tack vare framgångarna under första halvan av säsongen, med fjärdeplatsen i Tour de ski som höjdpunkt.

Efter det försvann formen för en frustrerad Halfvarsson, som dessutom fick problem med ryggen strax innan SM-tävlingarna i slutet av januari.

– Det var något muskulärt, något krampaktigt och det höll i sig under hela uppladdningslägret inför VM. Det kändes precis som början till ett diskbråck och jag var lite fundersam på om det kunde vara det. Efter 15-kilometersloppet på SM, som jag vann, då hade jag riktigt ont i ryggen. Jag åkte hem samma dag och då kunde jag knappt sitta i bilen. Jag fick stanna tre gånger och lägga mig på backen och bryta till ryggen. Då var det illa och jag trodde inte att det skulle bli något VM.

Halfvarsson kom till start i hemma-VM i Falun, men kände tidigt att han inte hade den form som krävdes för att prestera på topp i den tävling som han haft som sitt stora mål under de senaste åren.

– Det var väldigt frustrerande att vara här på plats och jag kände ingen glädje alls att det var ett hemma-VM.

Berodde den känslan på pressen du hade på dig eller vetskapen om att du inte var i form?

– Både och. Det började med att jag kände att jag inte var i bra form. I Östersund, i tävlingarna veckan innan, kände jag att jag inte hade några krafter alls, jag orkade inte ens hålla farten i en kilometer. Sedan visade sig när jag kom till Falun och jag, Marcus och Johan skulle köra intervaller, så hängde jag inte med dem. Tidigare under sommaren och början av vintern så var det i princip jag som låg och drog dem. Det var väldigt frustrerande. Det blev inte alls som jag tänkt mig, och de där veckorna var väldigt jobbiga.

Någon individuell VM-medalj blev det inte för Halfvarsson, däremot ett silver i stafetten, efter att han fått ge sig i spurten mot Petter Northug.

– Normalt sett har jag bra självförtroende, men jag trodde nästan inte på mig själv. Och så ska man gå in i en duell med Petter, som är en av världens bästa skidåkare och den bästa spurtaren, med dålig form, dålig uppladdning och efter att man mest suttit och deppat på hotellet, då är det inte lätt.

Hur ser du på slutsträckan?

– Vi släppte iväg fransmannen och jag väntade på att Petter skulle få göra jobbet för att ta ikapp honom. Jag behövde så mycket krafter kvar som möjligt för att ha någon chans i spurten. Till slut gick Petter om mig och åkte ikapp fransmannen. Då hade jag problem att hänga med honom, jag fick nästan maxa för att hänga med i ryggen, och då kände jag att jag förmodligen inte skulle kunna ta honom. Jag hade inte kunnat göra så mycket annorlunda på slutet, möjligen varit mer aktiv in mot hästskon. Hade jag haft ögon i nacken och vetat att han kom på vänster sida, så hade jag stängt honom.

Formdippen under andra halvan av säsongen är analyserad av Halfvarsson och hans tränare, Jocke Abrahamsson.

Och det är mer och bättre träning under tävlingssäsongen som ska se till att det inte upprepar sig i vinter.

– Jag tappade formen efter Tour de ski, det blev för dålig träning under vintern och det dödar formen. När jag tränar som mest är jag som bäst.

Du tävlar nästan mest av alla världscupåkare, kan det bli så att du måste välja bort fler tävlingar för att få in kvalitetsträningen?

– Nej, jag valde ju bort två världscuphelger i vintras och man måste ju åka många tävlingar för att kunna vinna världscupen. Jag mår bra av att tävla.

Kommande säsong är mästerskapsfri och då hamnar förstås den totala världscupen och Tour de ski i fokus.

– Jag vill vara med och slåss om totala världscupen och jag tror jag har kapacitet att vinna den, om jag har en riktigt bra säsong. Jag kan ju åka både sprint och distans.

Förutom att vara en av de som tävlar flitigast på touren, så är Halfvarsson en av dem som råkar ut för flest stavbrott.

Både på grund av att någon konkurrent orsakar skadan, men också, precis som i skiathlon-loppet i VM, på grund av egen klantighet.

– I VM klev jag av staven själv. Jag satte in staven mellan skidorna och det händer ibland, att jag sätter staven för nära skidorna. Det är något jag försöker tänka på, att stavarna ska sättas utanför skidorna.

Och Halfvarsson överväger att byta stavmärke.

– Jag har inte ännu bestämt mig för vilket stavmärke jag ska åka med, men stavarna får gärna vara lite tyngre, bara de är lite starkare.

Det svenska herrlandslaget genomgår en generationsväxling och har tappat tunga namn som Johan Olsson, Daniel Richardsson och Lars Nelson. Något som gör att Calle Halfvarsson tillhör de mest erfarna i laget.

– Det är så klart tråkigt att de försvinner, även om Daniel kanske kommer att åka en del i världscupen. Jag, som alltid varit en av de yngsta i laget, får kanske ta lite mer ansvar nu. Samtidigt så är de som kommer in i laget, som Martin Johansson och Anders Svanebo, äldre än vad jag är, även om jag har åkt mer i världscupen. Jag tror de klarar sig rätt bra utan att någon ledare.

Halfvarssons bittraste konkurrent, Petter Northug, finns dock kvar och det gläder honom.

– Det är bara kul. Jag vill att han ska hålla på så länge jag håller på och jag vill att alla de bästa åkarna ska fortsätta. Det krävs bra åkare för att man ska tycka det är kul att tävla.