Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bort med punktskatten!

Annons

1969 hade 90 procent av hushållen med LO-medlemmar en tidning. Nu är siffran under hälften. Samtidigt har hushållens andel av inkomsterna som går till mediekonsumtion varit konstant eller ökande.

Det är bara det att medieutgifterna i allt högre utsträckning går till underhållning och i allt mindre utsträckning till redaktioner med ambitioner att förmedla och kommentera nyheter, kultur och politik.

Mångfalden har exploderat. Det finns förstås alla möjligheter för dagens mediekonsumenter att hålla sig precis lika informerade om samhället som tidigare. Men helheten som en tidning erbjuder byts ut mot mer specialiserade medievanor kopplade till intressen.

Tidningens roll som tillhandahållare av ett offentligt rum har försvagats och det är ingen idé att sucka över "den gamla goda tiden". Men varför ska då staten behålla ett skattesystem för medielandskapet som bygger på villkoren för just denna gångna tid?

1972 infördes en punktskatt, som från början kallades annonsskatt för dagstidningar (kreativiteten när det gäller att införa skatter har alltid varit närmast oändlig). Redan 1997 konstaterade en statlig utredning att konstruktionen hade sprungits ifrån av ett nytt medielandskap (snedvridningen till tv och radio var redan då påtaglig) och 1999 försvann skatten på direktreklam.

2002 beslutade riksdagen att reklamskatten för tidningar skulle bort. I tio år har regeringar som letts av både S- och M-politiker struntat i det.

Klassiska tidningsredaktioner, ofta med över 100 år på nacken, sitter nu trångt mellan nya medievanor hos läsarna och en betalvilja hos annonsörer på internet som är ungefär en tiondel av vad annonsörer i pappersutgåvorna är beredda att betala.

För tre år sedan hade Svenska Dagbladet (SvD), en redaktion med ett viktigt nationellt publicistiskt uppdrag, 190 journalister. Om några månader har SvD 100 stycken. Ändå ska SvD betala sju miljoner kronor om året i en skatt som riksdagen dömde ut för tio år sedan.

Att regeringar i tio år struntat i riksdagsbeslutet i sina budgetar är förstås anmärkningsvärt i sig. Att de gör det i en tid när kvalitetsjournalistik sitter trängre än på länge är illa.