Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Börskraschen 1929 var en verklig kris

Annons

Inte minst i tider av ekonomisk oro går det inflation i ordet kris. Ibland är jag frestad att i likhet med Hasse Alfredson i den klassiska Roger Moore-sketchen bara säga en sak: 1929. Det var då som hela världen gick in i en nära tioårig depression utan motsvarighet i modern tid. Människor ställdes på bar backe. Arbetslösheten nådde gigantiska höjder. Otaliga mänskliga tragedier, även om antalet självmord överdrivits, utspelades i kölvattnet av den finansiella kollapsen.

Enligt historieböckerna startade denna sorgliga epilog på ett sorglöst 1920-tal torsdagen den 24 oktober, även kallad Den svarta torsdagen. Då rådde fritt fall på börsen på Wall Street. Säljpanik utbröt. Problemet var att det inte längre fanns några köpare.

Sammanbrottet borde inte ha kommit som en blixt från klar himmel. Varningssignaler fanns. I själva verket var kursfallen en naturlig konsekvens av förändringar i industrins konjunkturbild som inletts långt tidigare. Bostadsbyggandet, en utmärkt indikator på det ekonomiska läget, hade visat en fallande tendens i flera år. Verkstads- och stålproduktionen var på väg åt samma håll. Mot den bakgrunden ter sig president Coolidges lugnande ord till den återsamlade kongressen så sent som i december 1928 närmast komiska: Förenta staternas kongress har aldrig börjat någon session under gynnsammare förhållanden än de nuvarande. I och för sig brukar det inte sällan låta så när marknaden har problem.

Vägen mot den Svart torsdagen är ett klassiskt exempel på hur illa det kan gå när marknadskrafterna får härja oreglerat. För att få fart på tillväxten efter lågkonjunkturen 1920-22 sänktes skatterna för höginkomsttagarna från 70 till 25 procent. Räntorna sänktes under marknadsnivån. Massproduktionen tog fart. Framförallt inom den gryende bilindustrin. Därmed hade även det moderna konsumtionssamhället sett dagens ljus. Det blev lätt att låna pengar och köpa på avbetalning. Alla, framförallt de som inte var det, ville känna sig rika. Alla ville spekulera i aktier. När tecknen på en annalkande överhettning uppenbarades flydde människorna ännu mer in i sin fantasibubbla. Värst var att den centralbank som kunde ha gjort något åt eländet av fortfarande omtvistad anledning, förhöll sig passiv in i det sista.

Krügerimperiets fall blev Wall Streets speciella hälsning till Sverige.

Sannsagan om 1929 är framförallt en studie i den mänskliga naturens obegränsade förmåga till självbedrägeri.

Det bör påpekas att alla eventuella likheter med vår egen tid är en ren tillfällighet. Numera vet vi förhoppningsvis bättre.

Hans Nordén

hans@ordservice.se