Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Huthålet – straffgången som lärde dalaborna att veta hut

/
  • Så här ska huthålet ha sett ut. Bilden, som förmodligen är från Sahlstedts tid, publicerades i Borlänge Tidning år 1969, då Stora Tuna församling firade sin kyrkas 500 år.
  • Bakom altaret restes en vägg under 1700-talet. I den finns en lucka, genom vilken man kan skymta tegelstenarna från den påstådda strafftunneln.
  • Hur lång gången ska ha varit är det ingen som vet säkert.
  • Spår av det legendomspunna huthålet finns fortfarande kvar.
  • Genom en lucka i altarbordet kan man se resterna av den gamla straffanordningen som ska ha funnits under altaret.
  • Magnus Abraham Sahlstedt var prost och kyrkoherde i Stora Tuna mellan åren 1725 och 1752. I sin bok Stora Tuna i Dahlom och bergom minnesdöme, från 1743, skriver han om huthålet.
  • Daniel Jernström, vaktmästare vid Stora Tuna kyrka, berättar att varken han eller kyrkans övriga personal vet mycket om huthålet.

Enligt en gammal legend ska det ha löpt en medeltida straffgång under altaret i Stora Tuna kyrka – det så kallade huthålet. Den som hade varit dum kunde bli tvingad att krypa genom den trånga tunneln för att lära sig att veta hut.
Än i dag finns ärr efter botgörelseanordningen kvar i kyrkans gömda vrår.

Annons

Stora Tuna kyrka ruvar på många hemligheter. Hemligheter som varken kyrkans vaktmästare eller präster vet mycket om.

Enligt en sägen ska det en gång i tiden ha funnits ett slags botgöringsritual i Stora Tuna kyrka. Ritualen ska ha sammanhängt med en trång gång som löpte under altaret. En gång som var känd som huthålet.

Kyrkans syfte med huthålet var att lära missdådare och andra straffdömda eller varnade att veta hut. Den som hade begått ett brott eller på annat sätt brutit mot samhällets regler blev tvingad att komma till Tuna för att krypa genom den trånga tunneln.

Straffet var med största sannolikhet en mardrömsupplevelse, oavsett om man led av klaustrofobi eller inte. Huthålet var nämligen en hålighet om två alnars höjd och en alns bredd. En aln brukar räknas som måttet från armbågen till spetsen av långfingret. Strafftunneln var alltså ungefär en meter hög och en halvmeter bred.

Gången murades igen under början av 1700-talet, sannolikt vid korets ombyggnad 1717. Men det finns spår av huthålet i det nuvarande altaret.

Daniel Jernström, vaktmästare vid Stora Tuna kyrka, går förbi kyrkbänkarna mot altaret. Stegen ekar i den stora kyrksalen och strålarna från förmiddagssolen leker i fönstermålningarnas religiösa motiv.

– Det här är vår lönndörr, säger han skämtsamt och öppnar en guldprydd lucka i altarbordet.

Genom öppningen går det att se in i ett litet utrymme. Där inne, bredvid några dammiga brädor, finns en massiv hög med sammanmurade tegelstenar. Högen är ett par meter lång och liknar en gammal tegelmur. Inuti den ska kyrkans egen straffgång ha funnits.

– Det här är åtminstone vad man kan se av huthålet i dag. De som kröp måste ha pressat sig fram. Det kan man verkligen kalla ett straff. Huthålet var omtalat, man ville inte dit, säger Daniel Jernström.

I dag reser sig en hög vägg ovanför den igenmurade strafftunneln. Väggen kom till under 1700-talet och utgör baksidan av den stora tavlan av Jesus som majestätiskt breder ut sig ovanför altaret.

Det som går att se av det igenmurade huthålet i dag är endast en bit av dess väggar och tak av tegel. Sägnens beskrivning som gör gällande att gången ska ha varit en aln bred stämmer överens med de spår av anordningen som fortfarande finns kvar – tegelstenshögen är inte mer än en halvmeter bred.

Gångens längd hör till mytens stora gåtor. Tegelstenshögen är bara ett par meter lång. Om tunneln tar slut vid altaret eller om den sträcker sig ännu längre är det ingen som vet. Också huthålets in- och utgångar är okända.

– En del säger att den bara gick under altaret, andra hävdar att den gick ännu längre. Jag har hört att det ska ha gått att krypa in i tunneln om man befann sig utanför kyrkan också, säger Daniel Jernström.

Det är snart 300 år sedan huthålet murades igen. Daniel Jernström menar att det är svårt att kartlägga tunneln närmare eftersom man inte vet exakt hur kyrkan såg ut på den tiden.

– Jag har bara hört talas om gången eftersom den murades igen. Men jag tror att den har varit längre och sträckt sig bortom altaret. Det finns mycket historia i den här byggnaden, säger Daniel Jernström och blickar upp mot det höga taket.

På den tiden då huthålet ska ha varit en del av kyrkans system att uppfostra samhällets olydiga, var altaret inte lika öppet för kyrkans besökare som det är i dag. Då omgavs det av ett staket och bakom det fick bara prästen vara. Huthålet var med andra ord något som besökarna inte kunde se från kyrkbänkarna.

Magnus Abraham Sahlstedt var Karl XII:s fältprost och tjänstgjorde som prost och kyrkoherde i Stora Tuna mellan åren 1725 och 1752. Han och hans stora familj ligger begravda i ett eget gravkor intill sakristian i kyrkan.

"Att hafwa varit i Tuna och lärdt weta hut." Redan på prosten Sahlstedts tid ska detta ordstäv ha varit ett så kallat gängse talesätt. Var det kommer ifrån och vad som menades med det vet man inte säkert. Även i kyrkböckerna förekommer ofta uppgifter om att de som tredskades skulle hänvisas till Tuna.

I sin och Staffan Björklunds bok Dalarnas kyrkor i ord och bild (Dala print media, 1996) skriver Hakon Ahlberg följande: "Mellan korets främre pelare återstår ännu rester av det fruktade 'huthålet'. Genom detta dömdes ogärningsmän att 'krypa till korset' – varur stammar talesättet 'gå till Tuna och veta hut'."

Även prosten Sahlstedt gjorde antagandet att det fanns ett samband mellan talesättet och huthålet. I sin bok Stora Tuna i Dahlom och bergom minnesdöme, från 1743, skriver han att den som skulle straffas kunde bli avstängd från församlingens gemenskap en tid. Sedan skulle den straffade gå genom kyrkan, för att föras bakom korgaveln och insläppas genom "ett af thessa hohlen inom Altar-kretsen".

Prosten Sahlstedt fortsätter: "...och såleds med thenna in-och vtgongen, genom thessa Huthohlen, lärt, med sin skada och skam, at weta hut."

Men ordstävet kunde, enligt prosten Sahlstedt, också ha haft att göra med de räfst- och rättarting som brukade hållas i Tuna, då kungen eller hans företrädare läste lagen för dem som hade varit försumliga eller trotsiga.

Ett par utdrag ur Sahlstedts beskrivning av den legendomspunna straffanordningen lyder:

"I begge sidor om sama Altare, twenne smerre dörröpningar, wid pass af 2 alnars högd och 1 alns bredd hwarföre man ock therigenom från Chor-gafwelen, inom Altar-Disken, och från Disken til Chor-gafwelen, genom thessa smerre ingongar, ey vtan lutande och krypande, kunnat sig intrenga."

"The, som krupit eller klängt (som både i fordna och sednare tider skiedt är) hafwa sagts gå igenom Hut-hohle."

Sahlstedt satte huthålslegenderna i samband med den medeltida botgöringen och hänvisade till Stora Tunas framträdande ställning i politiskt och kyrkligt hänseende.

Uttrycket "att hafwa varit i Tuna och lärdt weta hut" ska hur som helst vittna om att Tuna har varit en centralort när det kommer till disciplinära frågor och förhållanden i Dalarna.

Något som är väl känt hos de flesta Borlängebor är ordet tunhuk. Det sägs att det är nära besläktat med huthålet; tunhuk kan från början ha varit ett smeknamn för någon som åkte till Tuna för att huka sig genom kyrkans strafftunnel.

Hans-Göran Bergström har tidigare arbetat som kyrkvaktare i Stora Tuna kyrka. Om tunhuk har med huthålet att göra eller om ordet har ett annat ursprung tycker han är svårt att avgöra.

– Det kan komma av att männen från Tuna ofta jobbade hårt i både skog och gruva och därför fick krökta ryggar. Deras kroppsform var liksom hukande. Men det är också möjligt att hukandet faktiskt är kopplat till huthålet – att den olydige skulle fara till Tuna och lära sig att veta hut. Tuna var Dalarnas tingsplats och Stora Tuna kyrka var den militära samlingsplatsen här på den tiden.

Hans-Göran Bergström menar att kyrkotukten ofta var orättvis förr i tiden och att många av dem som tvingades krypa genom huthålet förmodligen var oskyldiga.

– Det fanns olika skalor av straff, beroende på vad man hade gjort. Ofta kunde man få sitta fastlåst i kyrkstocken medan folk fick spotta och skrika glåpord. Samhället var väldigt rättslös på den här tiden. Man kunde bli beskylld för vad som helst, säger han.

Vid grävningar under restaureringen av kyrkan mellan åren 1914 och 1917 konstaterade man att det bakom altaret endast fanns gravar från senare tid. Inga spår efter någon medeltida murning eller tunnel – förutom de delar som fortfarande finns kvar i altaret – kunde hittas varken där eller i andra delar av kyrkan.

Hans-Göran Bergström påpekar att detta inte behöver innebära att det aldrig har funnits något huthål i kyrkan.

– I gamla tider byggde man alltid saker i trä, så det kan vara så att huthålet var en trätunnel som har förmultnat och försvunnit med åren.

Mer läsning

Annons