Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Börje Bergsman

Annons

Det allra första mötet mellan Börje och mig ägde rum på Hammars konditori 1999. Alltså i den byggnad vars bevarande Börje satsat så hårt på när den var rivningshotad – och som han lyckades få fredad.

Jag var nytillträdd ordförande i Föreningen Kultur och Miljö i Falun, och bakgrunden till vår träff var att Börje önskade få föreningen att stödja hans idé om att Falun borde hedra Selma Lagerlöfs minne med en staty. Han fick det önskade stödet, och när hans goda idé spreds anammades den snart av många Falubor. Statyn avtäcktes 2011.

Vårt möte blev inledningen till ett samarbete som snart kom att präglas av vänskap. Vi konstaterade roat att vi i mångt och mycket gjort liknande erfarenheter under årens lopp: att som barn ha lekt med regementsungarna på kaserngården, varit realare på Läroverket och gjort militärtjänsten på I 13.

Båda hade vi haft längre tids anställning på Svenska Metallverken i Västerås (som laboratoriechef respektive förhandlingschef), och båda flyttade vi åter till Falun efter pensioneringen. Vi axlade uppdrag som styrelseledamöter i Föreningen Gamla Falukamrater, och vi greppade ordförandeklubban i Kultur och Miljö.

I allt detta låg Börje 20 år före mig, för så var åldersskillnaden mellan oss.

Våra intresseområden var sammanfallande när det gällde Faluns historia och framtid. Vi ville slå vakt om kulturminnen och värdefulla stadsmiljöer. Och vi ansåg att förändringar skall styras med känsla för och hänsynstagande till kulturarvet.

När vi diskuterade dessa frågor imponerades jag alltid av Börjes kunskapsbredd, skarpa iakttagelser och engagemang. Hans uppslagsrikedom kom ständigt till uttryck i skrivet material – en del historiskt berättande, annat syftande till påverkan på politiker och andra beslutsfattare. I sådana fall ville han ha mig som bollplank, och när han ringde mig om det begav jag mig gärna ut till hans hem i Hökviken. En del artiklar, till exempel biografier, skrev vi tillsammans.

Börje tvekade aldrig att ta strid mot det som han uppfattade som skevt eller orättvist. Så in i det sista lät han i tidningar framföra sina invändningar mot det, som han tyckte, ofta ensidiga och orättvisa klanket på äldrevården.

För den hjärtevarma och kompetenta vårdpersonal han själv möttes av när krafterna svek var han full av lovord. Och det säger jag, som kan vara kritisk när det behövs, för som son till en underofficer vid Dalregementet är jag inget mähä.

Börje – för den han var saknar jag honom mycket.

 

Lennart Franzén

Falun