Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Borg låter Andersson föra i stilla pardans

Annons

Efter Håkan Juholts snabba sorti från scenen i svensk politik riktades alla blickar i våras mot Stefan Löfven. Löfven hade framför allt ett trumfkort: Han var inte Juholt.

Löfvens allmänna lugn och särskilda kompetens i industripolitiska frågor höjde opinionssiffrorna och det är i ljuset av det som regeringens statsbudget nu måste betraktas.

Det är ingen yster politisk solodans i två kontrasterande stilar väljarna ska bedöma, utan snarare en stillsam pardans, där finansminister Anders Borg måhända inte dansar kind mot kind med S ekonomiska talesperson Magdalena Andersson, men ändå låter henne föra.

Det skulle inte Borg hålla med om, men så är det ju. Nu är det alliansen som kopierar S recept, med närmast keynesianska åtgärder och en underbalanserad budget för att med höjt efterfrågetryck i ekonomin bryta en ekonomisk stagnation.

Har det någonsin varit mindre realpolitisk skillnad, bortom retoriken, mellan regering och opposition än nu? Genom att kopiera S offensiv inom infrastrukturs-, närings- och forskningspolitiken vrider regeringen en framgångsrik argumentation ur oppositionens händer.

Kvar i den oppositionsbudget som S inom kort lägger fram finns antagligen bara förslag om höjd a-kassa och höjt tak i någon av socialförsäkringarna, gissningsvis föräldraledighetsersättningen. Vi kan också räkna med mer direkta stöd till arbetsmarknadsåtgärder och mindre av regeringens linje med allmänna stimulanser som sänkt bolagsskatt.

S har genom åren sagt nej till rader av skattesänkningar, men ganska snart efter deras införande sagt "vi tänker inte ändra på det där".

Den mest brännande inrikespolitiska frågan nu, den om välfärdsföretag ska kunna göra vinst, försöker regeringen ta udden av, dels genom att ta bort möjligheten att göra interna ränteavdrag för lån i koncerner registrerade i skatteparadis, dels genom det förslag som finansmarknadsminister Peter Norman torgförde tidigare i veckan.

Regeringen vill kunna ställa samma krav på välfärdsföretag som på exempelvis banker, där banktillståndet villkoras efter att långsiktighet, kompetens och ledningens handel och vandel granskats. Och vem kan vara emot det?

Borg värjde sig i går mot att kallas spendersam och optimistisk, men ett rollbyte tycks vara på väg i den ekonomiska politiken. Borg tolkar principen om en procents överskott i statsfinanserna över en konjunkturcykel som att han nu kan tulla på marginalerna för att senare spara mer när det går bättre.

Nu hänvisar Borg snarare till den låga statsskulden och allmän finansiell styrka när han anklagas för att både eventuellt missa överskottsmålet och att inte ta hänsyn till att knackig ekonomisk utveckling i eurozonen och USA kan sänka svensk tillväxt och krympa reformutrymmet.

Mycket riktigt har S tagit fasta på varningar från Ekonomistyrningsverket och Konjunkturinstitutet i sin kritik av budgeten. "Löften utan ekonomisk täckning" kallade i går Magdalena Andersson de stora satsningarna på infrastruktur, forskning, jobb för unga, stöd till de mest utsatta, rättsväsendet och sänkta bolagsskatter.

För väljarna måste det vara upp- och nedvända världen. I våras kritiserades regeringen från höger till vänster för sin försiktiga, nästan passiva, ekonomiska politik.

Både konjunkturläge och finansiell ställning motiverade ordentligt ökade satsningar, menade kritikerna. "För litet och för sent" har varit mantrat i S ekonomiska kritik sedan alliansen tillträdde.

När Borg nu pressar resurserna på ett tidigare oanat sätt klingar det litet falskt när Andersson intar positionen "för mycket och för tidigt".