Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sarri berättar kedja av kvinnoöden i fem sekler

/
  • Margareta Sarri utgår och slutar i Säter när hon skriver om kvinnoöden över fem sekler.

Med en påhittad och nio verkliga anmödrar och sig själv som elfte och sista länk bygger Margareta Sarri en kedja av kvinnoöden från 1600-talet in i vår tid. Det sker i hennes nittonde bok "Kedja" med underrubriken – "kvinnoöden i fem sekler".

Annons

Säter i Dalarna är utgångs- och slutpunkt för hennes dokumentärnoveller. Därifrån låter hon de fiktiva föräldrarna till sin första historiskt belagda anmoder, Ingred Andersdotter (1672/73 – 1752) utvandra och där bor hon själv sedan drygt ett decennium.

Boken utspelas huvudsakligen i nordligaste Lappland. Först med författarens mamma Elsa och med henne själv förflyttas man till Stockholm och dess närområde. Litterärt tillhör "Kedja" genren bygdeskildringar. Lågmält och utan affektsökeri beskriver liv rätt upp och ner.

Kedja är alltså uppbyggd av noveller. Var och en speglar brottstycken av en kvinnas liv. Historiska detaljer fäster ödena i tiden. Rysskräcken hänger över mänskornas vardag medan bara svaga ekon anas från drottning Kristinas abdikation, Karl XII:s krig och Franska revolutionen.

Brutalt närvarande är nuet: Mannen som skjuter sin far och drar skam över släkten. Tioåringen som hittar sin mor död i en blodpöl på golvet och kedjad med navelsträngen vid sitt dödfödda barn. Paret som prästen vägrar viga, trots att det får nio barn, därför att en misstanke finns att mannen kunde vara bror till kvinnans far.

Det är ångande starka öden Margareta Sarri fiskat upp ur sin släkthistoria. Starkast av dem alla är oäktingen Johannas (1864-1937). Hon är den ovan nämnda tioåringen. Hon är också niobarnsmamman prästen vägrade viga. Och Margareta Sarris mormorsmor.

Johanna var knappt tio år när modern förblödde och hon på ögonblicket tvingades bli vuxen och ta hand om två små halvsyskon.

Sarri skriver: ”Johanna gråter inte. - - - Från och med nu är hon familjens hushållerska. Det åligger henne att koka mat, att lappa och laga, att tvätta, skrubba, bära in vatten, skura, tömma slasken, trösta och vårda, få småbarnen i säng, få småbarnen ur säng, mjölka, göra långfil, göra ost, göra löpe, kärna smör, plocka tätört, plocka bär, skära löv, klippa får, baka bröd, skölja tarmar, göra blodkorv, samla fågelägg, fånga sjöfågel, plocka dun och att på var och en i familjen hålla modet uppe. Det är hennes morsarv.”

Detta lilla barnet, som fick axla en vuxen kvinnas roll, får stå som sinnebild för kvinnoliv, så som Sarri beskriver det. Det är hårt arbete från gryning till skymning men också detta livsnödvändiga ”att på var och en hålla modet uppe”.

Från och med Johanna finns "Kedjas" kvinnor på foto. Deras barn överlever och de själva lever längre. Margareta Sarris mormor blev 86 och hennes mamma Elsa, född 1922, lever fortfarande. Johannas dotter Mariana kommer att få gå fem veckor i skola, hennes dotterdotterdotter Margareta Sarri kommer att bli fil. kand. i litteraturvetenskap. En ny tid är inne.

Men Sarri beskriver hur kvinnoödet ändå i grunden förblir detsamma, format av bindningen man-kvinna och skuggat av vardagskampen. Själv levde hon i åratal i en lappkåta i mannens hembygd och födde sina barn där, innan hon återvände till Stockholm.

”Lyckas för helvete!”, säger hon till sig själv och avser sitt författarskap. Men när hon står ”dold bakom en dörr och gråter” är det ”kanske över att äktenskapet kraschade”.

Mer läsning

Annons