Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bland råmande kossor och söta kalvar

Lantbruksavbytare var ett yrke som jag tidigare inte kände till. Att jobba i ladugård verkade inte så spännande, men efter att ha spenderat en fartfylld eftermiddag med råmande kossor och söta kalvar har jag direkt fått mersmak för yrket.

Annons

En eftermiddag möter jag lantbruksavbytaren Karin Fredriksson och vi sätter oss i bilen och åker mot en gård ute på landet. Arbetet går ut på att göra alla sysslor som behövs i ladugården.

– Avbytare jobbar när inte bönderna själva kan göra det, exempelvis om de är på semester eller om de har annat att göra, berättar Karin i bilen.

Det finns inte så många avbytare som jobbar heltid, eftersom bönderna inte behöver avbytare varje dag. Karin jobbar ungefär 10 dagar per månad i ladugården. Resten av dagarna jobbar hon som administrativ samordnare för företaget Växa och ser till att bönderna får avbytare, både när det är akut eller vid planerad ledighet.

Väl framme på arbetsplatsen känns en stark lukt av ladugård och korna hörs råma inifrån den stora röda byggnaden. Karin ger mig en blå overall och stövlar med stålhätta.

– Du vill nog inte ha på dig några av dina egna kläder eftersom lukten sitter kvar länge, säger hon.

Med lite tveksamhet hoppar jag i den blåa overallen och vi går in till korna. De är mycket större och läskigare än vad de ser ut att vara på långt håll. De kommer fram och luktar på oss, en del är riktigt nyfikna och knuffar på oss med nosen. Efter en kort stund känner jag mig mer bekväm med att ha dem nära inpå.

Karin visar runt bland de cirka 40 korna i lösdriften, som är ett stort öppet utrymme där korna går runt. Men snart märks det att något är fel. En ko ligger ner och en bit ifrån henne ligger en kalv. Den har blivit född mer än en vecka för tidigt. Vi skyndar oss att bära in den i en egen box i en mer avskild och lugn del av ladugården, som vi först fyller med sågspån och halm.

– När korna är redo att kalva så får de vara i egna boxar, men det är svårt att beräkna när de ska föda och när de föder alldeles för tidigt så kan det tyvärr bli så här, säger Karin.

Vi hjälps åt att tvätta kalven som ser ut att piggna till. Snart försöker den resa på sig och får sedan råmjölk från mamman som det är viktigt att kalven får i sig för att få ett bra immunförsvar.

– Det här är sådant som kan hända när som helst, och då måste jag ju ta hand om det först av allt, berättar Karin.

– Nu börjar vi med de vanliga arbetsuppgifterna, fortsätter hon, när kalven ligger och vilar i samma box som kon.

Vi går tillbaka till korna i lösdriften och tittar till den stora mjölkroboten, som ser ut att fungera utan problem. I roboten går korna in och blir automatiskt mjölkade när det behövs. Den ser avancerad ut, med en laserstråle som ser till att armen som mjölkar kon kommer på plats. Om en ko inte behöver mjölkas, men ändå går in i roboten, leds den automatiskt ut ur den.

– De har ett chip som bestämmer åt vilket håll de får gå när de kommer in i roboten, så vissa leds ut direkt om de går dit för ofta, berättar Karin.

I ett litet kontor visar Karin information på en dator. Man kan se exakt hur mycket varje ko har mjölkat, vilken tid den senast mjölkade och ifall det finns någon ko som inte mjölkat på länge och som behöver tittas till.

Jag blir förvånad över hur mycket information man kan se om varje enskild ko. Datorn visar att det finns några kor som behöver lite hjälp när de är i roboten eftersom de ibland blir oroliga och sparkar. När de oroliga korna kommer ställer sig Karin bredvid och övervakar. De får lite mer mat än de andra för att hålla sig lugna. När det behövs kliar Karin kon medan den är i roboten. Istället för att roboten själv sätter fast armen som mjölkar kon gör Karin det manuellt. Hon har bra hand med korna som låter sig mjölkas utan problem.

– Vissa kor är bara väldigt kittliga och sparkar därför. Det kan hända att de sparkar sönder maskinen om man inte tar det lugnt med dem, säger Karin.

Vi går in till en äldre del av ladugården och strör ut nytt sågspån i några boxar. Korna får nytt ensilage som är konserverat hö. Sedan går vi äntligen in till de söta kalvarna, som jag har sett fram emot att få mata.

De står i ett ganska avskilt rum i ladugården, i varsin liten box. De är ivriga att få mat och börjar glatt hoppa runt när de förstår att det är dags. Vi häller upp mjölk i hinkar och ger kalvarna en varsin. De börjar direkt dricka medan vi fyller på hö där det behövs. När kalvarna druckit upp börjar arbetspasset lida mot sitt slut.

Nytt ensilage och sågspån till dagen efter tas fram och vi går en sista runda i ladugården. När det är släckt bland korna och jag får hoppa ur overallen är jag utmattad. Jobbtestet har varit förvånansvärt roligt och väldigt intressant. Jag känner mig plötsligt mycket mer sugen på att arbeta med djur än tidigare.

NORA TYSKLIND